Motgångarnas man. Författaren Jan Fridegård (1897-1968) levde ett färgrikt liv. Två år i det militära, åtta månader i fängelse. Ett flertal anställningar, som i regel blev kortvariga eftersom han inte kom överens med sina förmän. Arbetslöshet och bostadslöshet. Långa tider av sjukdom. Bondesamhällets obarmhärtiga förakt för den avvikande individen. Men ju mer stryk Fridegård fick, […]
Content
Motgångarnas man.
Författaren Jan Fridegård (1897-1968) levde ett färgrikt liv. Två år i det militära, åtta månader i fängelse. Ett flertal anställningar, som i regel blev kortvariga eftersom han inte kom överens med sina förmän. Arbetslöshet och bostadslöshet. Långa tider av sjukdom. Bondesamhällets obarmhärtiga förakt för den avvikande individen.
Men ju mer stryk Fridegård fick, desto högre reste han sig själsligen.
Nedan Fridegårds första förlagsutgivna rader, inledningen av diktsamlingen Den Svarta Lutan (1931). En smula omoget kanske, men som förläggaren skrev senare: ”Han måste få komma ut, han hade mer att säga, väsentligare och viktigare ting.”
Rune Holmström
Skuggorna lågo djupa runt om min stig,
jag trängdes bland folk men ingen gav akt just
på mig.
Och därför greps jag av lust att visa mitt ljus
ett tag,
att kliva upp på en sten och ropa: Bröder, si,
det är jag.
Jag ville samla mig i en ton, en sång
färgrik och väsensdjup och hög som en solned
-gång
sedd från en naken kulle som ingen bestigit förut,
och dallra där i den klara luften tills tid och
rum tog slut.
Över buskskogen månen steg gul och rund,
betraktade slött vår jord, beskälld av en ensam
hund.
Då hörde jag mångstämmigt brus från tidens
eviga älv
och tyckte mig höra däri en stilla ton från mig
själv.
Därför jag vandrar och vet inte mera vart
och sjunger än rött, än vitt fast lutan är sorgset