Tornevall Networks

Arv eller miljö?

Oförmågan att se människor som unika individer ligger djupt inne i vänsterns ideologi. Enligt deras synsätt är folket en formbar massa, födda som ett tabula rasa, som kan – och skall – omsmidas med hjälp av social ingenjörskonst.

När jag var tre år gammal började jag gå i barnträdgården, som det hette på den tiden. I Sverige kallas det dagis, eller numera förskola, om jag har förstått saken rätt. Efter vad min morsa har berättat kom mammorna för att hämta sina ungar vid middagstid (papporna var på jobb). Barnen ställdes upp i kö och ledsagades i tur och ordning av sina morsor fram till dagistanten där man skulle skaka hand och tacka för dagen. När alla ungar hade genomgått proceduren återstod bara jag. Med handen bakom ryggen ska jag ha trotsigt stirrat kärringen i ögonen och sagt ”Tatan!” – Min första kontakt med samhället.

I grundskolans sjunde klass ville religionslärarinnan forma våra spirande själar till global solidaritet enligt tidens anda. Lektionen handlade om världens orättvisa fördelning av mat och tillgångar. Tanten åskådliggjorde problemet genom att dela upp klassen i två grupper. 20 elever fick sätta sig till vänster, de övriga fem till höger. Den större gruppen representerade folk i utvecklingsländerna och den mindre var vita människor i Väst. Så tog lärarinnan fram en chokladplatta och demonstrerade: 18 chokladbitar gick till fåtalet i Väst, medan u-länderna fick bara två bitar. Själv råkade jag sitta i pulpeten längst fram i u-ländernas lag, så jag avbröt föreställningen brådmoget. ”Och i de fattiga länderna är det några få makthavare som roffar åt sig det mesta”, sa jag och stoppade chokladbitarna i munnen. – I sak hade jag ju rätt, men religionslärarinnan kunde aldrig förlåta mig för att jag tordes säga som det var.

Vi är alla lika? Arv eller miljö – eller helt enkelt för lite stryk?

Nu är det fritt fram för spydiga kommentarer. Jag bjuder på mig själv.

Rune Holmström