Farsans död – ett melodrama i verkligheten. Min farsa dog i höstas. Jag var inte precis bruten av sorg, sanningen att säga kunde jag inte ha brytt mig mindre. Farsan och jag hade inte haft någon som helst kontakt på över 20 år. Som en följd av brytningen såg gubben aldrig, inte en endaste gång, […]
Content
Farsans död – ett melodrama i verkligheten.
Min farsa dog i höstas. Jag var inte precis bruten av sorg, sanningen att säga kunde jag inte ha brytt mig mindre. Farsan och jag hade inte haft någon som helst kontakt på över 20 år. Som en följd av brytningen såg gubben aldrig, inte en endaste gång, min yngsta dotter (låt oss kalla henne H).
När jag nåddes av dödsbudet informerade jag mina närmaste. H jobbar som sköterska på ett sjukhus i Helsingfors, och nu började hon fundera, la ihop två och två och kollade vårdjournalerna. De hade haft en patient med samma namn, och H mindes att hon hade lagt fram frukosten som skulle bli farsans sista måltid. De hade växlat några ord, men ingendera visste vem den andra var. Några timmar senare var gubben avliden. Farfar och barnbarnet hade sett varandra för första och sista gången, utan att veta om det.
Låter som något ur ett Hollywood-drama, en scen om generationernas kedja och alltings oundviklighet. Nu råkade det bara hända och ske i verkligheten. Kalla kårar.