Tornevall Networks

Changes

Versions

1. 2023-03-19 17:39:41

   Discovered: 2023-03-20 08:10:12 Hash: 506f89707f9375a643a94165887cc2370d03c4d0
   Title:

   Rysslands vänner är en brokig och krympande skara
   Description:

   RYSSLAND. Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov har kallat västs försök att isolera Ryssland för ett fiasko. Och vid en första anblick kan det se ut som att han har en poäng. Den 23 februari, dagen före första årsdagen av Rysslands invasion av Ukraina , vägrade 39 länder att stödja en FN-resolution som fördömde invasionen. Trots att […]
   Content

   RYSSLAND. Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov har kallat västs försök att isolera Ryssland för ett fiasko. Och vid en första anblick kan det se ut som att han har en poäng. Den 23 februari, dagen före första årsdagen av Rysslands invasion av Ukraina , vägrade 39 länder att stödja en FN-resolution som fördömde invasionen. Trots att USA och dess allierade har infört sanktioner har Rysslands ekonomi och handel hållit sig förvånansvärt bra. Lavrov själv har under tiden glatt samlat på sig massor av flygtimmar för att besöka utländska huvudstäder.
   
   Rysslands utrikesminister Lavrov och president Putin. Bagdad Bobs bröder…
   
   På pappret ser Rysslands geopolitiska inflytande imponerande ut. Landet har trupper och legosoldater utstationerade i minst 16 andra länder. Vissa stöttar upp vänliga autokrater, som i Mali och Syrien. Andra upprätthåller “frusna konflikter” som håller länder som Georgien under press och utanför Nato . Under det senaste decenniet har Ryssland stått för mer än hälften av vapenimporten i 22 olika länder, inklusive stora länder som Kina och Indien. I FN har Ryssland gynnats av stödet, eller åtminstone fått användbara nedlagda röster, från dussintals länder.
   
   Naturresurser och teknik förstärker Rysslands makt. Under decenniet före invasionen var Ryssland den dominerande naturgasleverantören till mer än ett dussin länder, vilket gav landet ett energivapen som det inte har tvekat att använda mot Europa: 2005, 2009 och igen förra året. Tio länder genererar en stor del av sin el från ryskbyggda kärnreaktorer eller samarbetar nära med Ryssland om kärnteknik.
   
   Rysslands diplomatiska motståndskraft har fått många i väst att vrida händerna. Peter Frankopan, historieprofessor vid Oxford University, skrev nyligen att förbittring mot väst och skyhöga energipriser förändrade det internationella systemet på ett sätt som gynnar Ryssland. Tidningar, tankesmedjor och förståsigpåare beklagar att väst har misslyckats med att isolera Ryssland eller vinna över ett stort antal utvecklingsländer. Ändå visar data som sammanställts av The Economist om ett brett spektrum av militära, ekonomiska och diplomatiska åtgärder – kalla det “Putins pals index” – en suddigare bild (se tabell).
   
   Indexet tittar på 11 olika mått på stöd eller potential för tvång inom tre breda områden. Den första uppsättningen är militär. Är de fördragsallierade med Ryssland? Har de ryska trupper eller legosoldater på sitt territorium? Har de levererat vapen till Ryssland sedan kriget började? Är de beroende av ryska vapen? Har de haft militära övningar med Ryssland sedan kriget började? Den andra är diplomatisk. Har länder röstat emot Ryssland eller avstått från att rösta om viktiga FN-resolutioner, eller röstat med Ryssland minst två gånger om dessa resolutioner?
   
   Den tredje uppsättningen handlar om energi och ekonomi. Förlitar de sig på rysk gas och är de beroende av ryska kärnkraftverk eller teknologi? Är handeln med Ryssland en stor del av deras totala handel? Har exporten till Ryssland ökat sedan kriget?
   
   Kategorierna är graderade, så länderna poängsätts efter en enkel summa. Detta grova index är inte avsett att fånga de finare nyanserna av diplomatiska ställningstaganden som många länder antar. Men det ger en ram för att bedöma ett lands relation till Ryssland och om det kan vara sårbart för tvång.
   
   Det halvdussin länder som får högst poäng är de som främst är bundna till Ryssland av politik, historia och geografi, som Armenien, Belarus, Iran och Kirgizistan. Under dessa finns en lång lista med länder med lösare kopplingar till Ryssland, inklusive jättar som Kina och Indien och små länder som Eritrea och Nicaragua.
   
   Ett sätt att tänka på alla länder med kopplingar till Ryssland är att gruppera dem i tre kategorier: en “koalition av de misslyckade”; det “sovjetiska nostalgisällskapet”; och en “axel av opportunister”.
   
   B-laget: Börja med koalitionen av de misslyckade. Vladimir Putin är förtjust i att citera tsar Alexander III: “Ryssland har bara två allierade: armén och flottan.” Det är närmare sanningen än vad Putin kanske gillar. På pappret har Ryssland fem formella allierade i Collective Security Treaty Organization ( CSTO): Armenien, Belarus, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Alla är enligt fördrag bundna att komma till varandras hjälp om de attackeras. Ändå har inte en CSTO-medlem stött Rysslands krig i Ukraina med trupper, även om Belarus har låtit sig användas som militärbas.
   
   Istället försöker vissa CSTO-medlemmar ta avstånd från kriget. Armenien är arga över att de 3.500 ryska trupperna på deras territorium inte kom till hjälp under ett krig med Azerbajdzjan 2020. Det har vägrat att stå värd för årets CSTO-militärmanöver och verkar nu gardera sina satsningar när det kommer till politiska mecenater , genom att bjuda in ett EU- uppdrag att övervaka dess gräns mot Azerbajdzjan.
   
   Kazakstan har länge varit en nära allierad med Ryssland. Förra året skickade Putin trupper till landet för att slå ner protester mot regeringen. Ändå hindrade det inte Kassym-Jomart Tokayev, Kazakstans president, från att kritisera Ukrainakriget framför Putin under ett besök i St Petersburg i juni. I februari var Kazakstan värd för Antony Blinken, USA:s utrikesminister. Mark Galeotti från Royal United Services Institute ( rusi ), en tankesmedja, drar paralleller med Storbritanniens efterimperialistiska nedgång. Centralasiens flykt bort från Moskva, skrev han, är “Putins Suez-ögonblick”.
   
   Förutom Belarus är det bara Iran och Nordkorea som har skickat vapen till Ryssland. USA:s regering räknar med att Nordkorea har levererat ett “betydligt” antal artillerigranater, men inte tillräckligt för att lindra Rysslands brist eller förändra krigets förlopp. Iran har skickat sprängämnesladdade drönare som har hjälpt Ryssland att fortsätta bomba Ukraina, även när dess egna lager av missiler har tagit slut. Iran har också sänt “militära rådgivare” för att hjälpa Ryssland att driva drönarna.
   
   Ändå är Iran, som var bestämt alliansfritt under det kalla kriget, delat över hur mycket man ska mysa till Moskva. Hårdföra i Islamska revolutionsgardet hoppas att deras stöd kommer att återbetalas med moderna stridsflygplan och luftvärnsmissiler. Men relativa moderater i Irans utrikesministerium oroar sig för att ytterligare antagonisera västvärlden eller tolerera invasionen av grannländer – särskilt sedan Sovjetunionen erövrade stora delar av Iran under andra världskriget. Mot denna grupp av tre allierade som är villiga att beväpna Ryssland står en västlig allians av 31 länder som offentligt har bekräftat att de skickar vapen till Ukraina.
   
   Diplomatiskt verkar Ryssland nästan lika isolerat. Endast fyra länder (Belarus, Nicaragua, Nordkorea och Syrien) har konsekvent röstat emot de sju resolutioner från FN:s generalförsamling som har fördömt Rysslands beteende i Ukraina sedan 2014, då dess trupper intog Krimhalvön. Ytterligare ett halvdussin, inklusive Bolivia, Eritrea och Mali, har röstat med Ryssland minst två gånger.
   
   Länder i koalitionen av de fallerande har mycket gemensamt. Ingen är en riktig demokrati. Vissa, som Syrien, är direkt beroende av ryska trupper eller legosoldater för att deras regeringar ska överleva. Andra, som Eritrea , är själva globala paria som förlitar sig på Ryssland för diplomatiskt stöd i FN:s säkerhetsråd. Koalitionen krymper också. 2014, när FN röstade för att fördöma annekteringen av Krim, hade Ryssland stöd av tio länder. Flera har sedan dess dragit tillbaka sitt stöd. Dessa inkluderar Bolivia, tidigare under tummen av Evo Morales, en vänsterstark man, och Sudan, som styrdes av Omar al-Bashir, en folkmordsdiktator som hatade väst.
   
   Ungefär 30 andra länder är nominellt neutrala och tenderar att lägga ned sina röster i FN:s omröstningar om Ukraina. Många vägrar att ta parti, säger Dmitri Alperovitch, chef för Silverado Policy Accelerator, en amerikansk tankesmedja. Istället, säger han, är deras inställning: ”en pox på båda era hus; det här är två vita länder som slåss mot varandra.”
   
   Hejdå Lenin: Någrra av dessa utgör det sovjetiska minnessamhället. Även om de inte erbjuder någon seriös diplomatisk eller militär hjälp, tenderar de att luta sig mot Ryssland och göra sådana saker som att hålla militärövningar med sina väpnade styrkor eller upprepa dess argument om att Natos expansion eller Ukraina självt är skyldiga till kriget.
   
   Att reda ut deras motiv är inte alltid lätt, men några röda trådar växer fram. Vissa länder, som Algeriet, Angola och Sydafrika, bekänner sig sympati för Ryssland delvis på grund av historiska kopplingar till Sovjetunionen (de verkar ha glömt att Ukraina också var en del av Sovjetunionen ) ; eller, ännu mer ironiskt, för att de minns Sovjetunionen som en allierad av förtryckta människor som kämpar mot imperialister.
   
   Ändå är sovjetisk nostalgi inte den enda faktorn som spelar in, särskilt i Afrika, där de flesta länder som avstår från de viktigaste FN-omröstningarna finns. I många fall är regeringspartier eller politiker skyldiga Ryssland tjänster för dess hjälp med att finansiera eller försöka påverka val. Sydafrikas styrande African National Congress har till exempel tagit emot stora donationer från ett gruvföretag med anknytning till Ryssland. Det kan ha påverkat dess beslut att vara värd för Lavrov och att hålla militärövningar med den ryska flottan.
   
   Rysk diplomati i Afrika fokuserar på säkerhetshjälp och vapenförsäljning. Atlantic Council, en tankesmedja i Washington, noterade i en färsk rapport att medan Ryssland hade undertecknat sju militära samarbetsavtal i Afrika mellan 2010 och 2017, skrev man 20 mellan 2017 och 2021. Mer än hälften av den senaste skörden var med länder som Ryssland inte hade några tidigare militära band med.
   
   Ryssland är inte bara en stor leverantör av vapen. Det har också blivit vapenhandlare i sista hand och fått inflytande i länder som är avskurna från västerländska förnödenheter på grund av kupper och kränkningar av mänskliga rättigheter, som Mali och Centralafrikanska republiken. Västerländska vapenembargon “öppnade dörren för ryssarna”, säger J. Peter Pham, USA:s särskilda sändebud för Sahel under Trump-administrationen. “Vi kan inte riktigt klandra malierna för att de tar vad de kan få.”
   
   Men i vissa fall har Rysslands försök att vinna inflytande misslyckats spektakulärt. Madagaskar vände sig till exempel mot Ryssland efter att det ertappats med att försöka påverka ett presidentval mot pro-ryska kandidater 2019. Efter att fem män från Wagner, ett ryskt legosoldatföretag, tillfångatogs och halshöggs av jihadister i Moçambique, vände sig landet till Rwanda och väst för säkerhetshjälp.
   
   “Överallt de går verkar de kämpa när det gäller politisk inblandning”, säger Samuel Ramani, också rusi och författare till “Russia in Africa”, en bok som publicerades förra månaden. De misstag som Ryssland gör i fattiga länder liknar ofta dess underrättelsemisstag i Ukraina, som att överskatta populariteten för lokala ombud eller ledare. “Det mesta är allmän inkompetens, och även en felaktig tolkning av lokala situationer”, säger Ramani.
   
   Kärnenergi erbjuder Putin ytterligare en potentiell hävstång. Rosatom, Rysslands statligt ägda kärnenergiföretag, är världens största exportör av reaktorer. En artikel publicerad i Nature Energy förra månaden av Kacper Szulecki och Indra Overland vid Norwegian Institute of International Affairs noterar att minst nio länder, inklusive Bangladesh och Egypten, kan vara sårbara för politiska påtryckningar eftersom de är beroende av ryskbyggda eller drivna kärnkraftverk . Flera andra länder har höga nivåer av kärnkraftssamarbete med Ryssland. Men även detta kan vara på väg att försvagas. Rysslands avbrott i gasexporten till Europa kan undergräva dess allmänna rykte som en pålitlig leverantör av energi.
   
   Den tredje gruppen länder – opportunisternas axel – ser västerländska sanktioner som en chans att stärka sin egen handel med Ryssland på fördelaktiga villkor. Den ryska importen av varor kollapsade med mer än 40 % under de första månaderna efter invasionen, enligt en analys av Silverado Policy Accelerator. Ändå hade de i september i stort sett återhämtat sig, då särskilt Kina och Turkiet gick in för att ersätta exporten från Europa och Amerika (se diagram). Västvärlden har hittills visat sig oförmögen att helt stänga av rysk import av högteknologiska varor som datorchips, som används i missiler och andra vapen. Ryssland har fortsatt att importera mellan en tredjedel och en halv gånger så många som det gjorde innan kriget startade, mycket tack vare en stor ökning från Kina.
   
   Kina verkade till en början ha blivit överrumplade av Rysslands attack mot Ukraina. Den hade gått med på ett strategiskt partnerskap utan gränser bara veckor innan stridsvagnarna rullade in. Sedan dess har Kinas högsta ledare, Xi Jinping, försökt att vända situationen till sin fördel, och känt en möjlighet att distrahera USA från dess ansträngningar att konfrontera Kina, särskilt över Taiwan.
   
   Men samtidigt har Xi kalibrerat sitt svar för att försöka isolera Kina från alla amerikanska eller allierade repressalier. Kinesiska tjänstemän bekänner sig således till neutralitet gentemot Ukraina och vägrar att fördöma Rysslands invasion men skyller kriget på Natos expansion sedan det kalla krigets slut. En stor fråga är om Kina kommer att börja leverera vapen till Ryssland för användning i Ukraina. Det skulle kunna lindra rysk ammunitionsbrist och kanske förändra krigets gång. Mer kan avslöjas när Xi besöker Ryssland, vilket kan bli så snart som nästa vecka.
   
   Turkiets relation till Ryssland är mer komplex. Turkiet är en Nato-medlem. Det har sålt beväpnade drönare till Ukraina och tros också ha skickat precisionsstyrt artilleri och raketer. Turkiet konkurrerar med Ryssland om inflytande från Mellanöstern till Centralasien. Det har utkämpat proxy-krig mot Ryssland i Syrien och Libyen. Men det är också beroende av Ryssland för gas och hjälp med att bygga kärnkraftverk. Turkiet tjänar miljarder dollar om året på ryska turister. Detta låser båda länderna i ömsesidigt beroende. Turkiet finner det fördelaktigt att spela ut Ryssland och väst mot varandra. Ryssland verkar i sin tur villigt att förbise det turkiska stödet för Ukraina så länge som handeln fortsätter att flyta.
   
   Indien skulle kunna dra mycket mer nytta av handeln med Ryssland än vad de gör nu. Indien har flitigt vägrat att fördöma Rysslands invasion och har ökat sin import av rabatterad rysk olja (även om Indien nu säger att den kommer att hålla fast vid ett pristak som införts av väst). De är fortfarande en stor köpare av ryska vapen. Men samtidigt verkar det inte ha blivit en kritisk kanal för att få in varor under sanktioner till Ryssland. Faktum är att värdet på Indiens export till Ryssland har fallit sedan invasionen.
   
   Att välja strider: Västvärlden har försökt dra bort några av Putins återstående kompisar. Det har avskräckt länder som Belarus från att spela en mer aktiv roll i kriget och Iran från att leverera ballistiska missiler. Men Ukrainas allierade har funderat över hur – eller till och med om – de ska motverka ryskt inflytande i fattiga länder.
   
   Det första steget kan vara att undvika att överdriva vikten av det mjuka stöd som erbjuds Ryssland av dess medresenärer – särskilt när det leder till lite mer än nedlagda röster i FN-omröstningar eller andra symboliska solidaritetsgester. “Jag är orolig för att ställa upp på en olönsam omgång mullvad om vi försöker motverka varje manifestation av ryskt inflytande”, säger Andrew Weiss, en Rysslandsspecialist vid Carnegie Endowment for International Peace, en amerikansk tänkande- tank. “I vissa fall riskerar vi att betala för mycket för att hantera problem som inte har så mycket strategisk betydelse.”
   
   Samtidigt kan västvärlden ta relativt billiga steg för att motverka spridningen av Wagner i Afrika. Ett alternativ skulle vara att hjälpa till att beväpna och stödja regionala säkerhetsstyrkor och vänliga regeringar så att de inte tvingas vända sig till Ryssland för att tillhandahålla säkerhet. På samma sätt, när man hanterar Rysslands axel av opportunister, måste väst noggrant kalibrera sina egna röda linjer, precisera dem och inte protestera mot ökad handel utanför militära och högteknologiska varor. Det bör hålla sitt ekonomiska krut torrt för att avskräcka Kina eller andra från att skicka vapen och ammunition. Ett år efter Putins invasion är Ryssland inte så isolerat som vissa i väst hade hoppats. Men herr Lavrovs påstående att det är omgivet av nära vänner är långt ifrån målet.
   
   The Economist
   
   ***
   
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
2. 2023-03-19 17:39:41

   Discovered: 2023-03-19 18:40:13 Hash: db33eb83304f42f0be51c260e8ce37c39819e31c
   Title:

   Rysslands vänner är en brokig och krympande skara
   Description:

   RYSSLAND. Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov har kallat västs försök att isolera Ryssland för ett fiasko. Och vid en första anblick kan det se ut som att han har en poäng. Den 23 februari, dagen före första årsdagen av Rysslands invasion av Ukraina , vägrade 39 länder att stödja en FN-resolution som fördömde invasionen. Trots att […]
   Content

   RYSSLAND. Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov har kallat västs försök att isolera Ryssland för ett fiasko. Och vid en första anblick kan det se ut som att han har en poäng. Den 23 februari, dagen före första årsdagen av Rysslands invasion av Ukraina , vägrade 39 länder att stödja en FN-resolution som fördömde invasionen. Trots att USA och dess allierade har infört sanktioner har Rysslands ekonomi och handel hållit sig förvånansvärt bra. Lavrov själv har under tiden glatt samlat på sig massor av flygtimmar för att besöka utländska huvudstäder.
   
   Rysslands utrikesminister Lavrov och president Putin. Bagdad Bobs bröder…
   
   På pappret ser Rysslands geopolitiska inflytande imponerande ut. Landet har trupper och legosoldater utstationerade i minst 16 andra länder. Vissa stöttar upp vänliga autokrater, som i Mali och Syrien. Andra upprätthåller “frusna konflikter” som håller länder som Georgien under press och utanför Nato . Under det senaste decenniet har Ryssland stått för mer än hälften av vapenimporten i 22 olika länder, inklusive stora länder som Kina och Indien. I FN har Ryssland gynnats av stödet, eller åtminstone fått användbara nedlagda röster, från dussintals länder.
   
   Naturresurser och teknik förstärker Rysslands makt. Under decenniet före invasionen var Ryssland den dominerande naturgasleverantören till mer än ett dussin länder, vilket gav landet ett energivapen som det inte har tvekat att använda mot Europa: 2005, 2009 och igen förra året. Tio länder genererar en stor del av sin el från ryskbyggda kärnreaktorer eller samarbetar nära med Ryssland om kärnteknik.
   
   Rysslands diplomatiska motståndskraft har fått många i väst att vrida händerna. Peter Frankopan, historieprofessor vid Oxford University, skrev nyligen att förbittring mot väst och skyhöga energipriser förändrade det internationella systemet på ett sätt som gynnar Ryssland. Tidningar, tankesmedjor och förståsigpåare beklagar att väst har misslyckats med att isolera Ryssland eller vinna över ett stort antal utvecklingsländer. Ändå visar data som sammanställts av The Economist om ett brett spektrum av militära, ekonomiska och diplomatiska åtgärder – kalla det “Putins pals index” – en suddigare bild (se tabell).
   
   Indexet tittar på 11 olika mått på stöd eller potential för tvång inom tre breda områden. Den första uppsättningen är militär. Är de fördragsallierade med Ryssland? Har de ryska trupper eller legosoldater på sitt territorium? Har de levererat vapen till Ryssland sedan kriget började? Är de beroende av ryska vapen? Har de haft militära övningar med Ryssland sedan kriget började? Den andra är diplomatisk. Har länder röstat emot Ryssland eller avstått från att rösta om viktiga FN-resolutioner, eller röstat med Ryssland minst två gånger om dessa resolutioner?
   
   Den tredje uppsättningen handlar om energi och ekonomi. Förlitar de sig på rysk gas och är de beroende av ryska kärnkraftverk eller teknologi? Är handeln med Ryssland en stor del av deras totala handel? Har exporten till Ryssland ökat sedan kriget?
   
   Kategorierna är graderade, så länderna poängsätts efter en enkel summa. Detta grova index är inte avsett att fånga de finare nyanserna av diplomatiska ställningstaganden som många länder antar. Men det ger en ram för att bedöma ett lands relation till Ryssland och om det kan vara sårbart för tvång.
   
   Det halvdussin länder som får högst poäng är de som främst är bundna till Ryssland av politik, historia och geografi, som Armenien, Belarus, Iran och Kirgizistan. Under dessa finns en lång lista med länder med lösare kopplingar till Ryssland, inklusive jättar som Kina och Indien och små länder som Eritrea och Nicaragua.
   
   Ett sätt att tänka på alla länder med kopplingar till Ryssland är att gruppera dem i tre kategorier: en “koalition av de misslyckade”; det “sovjetiska nostalgisällskapet”; och en “axel av opportunister”.
   
   B-laget: Börja med koalitionen av de misslyckade. Vladimir Putin är förtjust i att citera tsar Alexander III: “Ryssland har bara två allierade: armén och flottan.” Det är närmare sanningen än vad Putin kanske gillar. På pappret har Ryssland fem formella allierade i Collective Security Treaty Organization ( CSTO): Armenien, Belarus, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Alla är enligt fördrag bundna att komma till varandras hjälp om de attackeras. Ändå har inte en CSTO-medlem stött Rysslands krig i Ukraina med trupper, även om Belarus har låtit sig användas som militärbas.
   
   Istället försöker vissa CSTO-medlemmar ta avstånd från kriget. Armenien är arga över att de 3.500 ryska trupperna på deras territorium inte kom till hjälp under ett krig med Azerbajdzjan 2020. Det har vägrat att stå värd för årets CSTO-militärmanöver och verkar nu gardera sina satsningar när det kommer till politiska mecenater , genom att bjuda in ett EU- uppdrag att övervaka dess gräns mot Azerbajdzjan.
   
   Kazakstan har länge varit en nära allierad med Ryssland. Förra året skickade Putin trupper till landet för att slå ner protester mot regeringen. Ändå hindrade det inte Kassym-Jomart Tokayev, Kazakstans president, från att kritisera Ukrainakriget framför Putin under ett besök i St Petersburg i juni. I februari var Kazakstan värd för Antony Blinken, USA:s utrikesminister. Mark Galeotti från Royal United Services Institute ( rusi ), en tankesmedja, drar paralleller med Storbritanniens efterimperialistiska nedgång. Centralasiens flykt bort från Moskva, skrev han, är “Putins Suez-ögonblick”.
   
   Förutom Belarus är det bara Iran och Nordkorea som har skickat vapen till Ryssland. USA:s regering räknar med att Nordkorea har levererat ett “betydligt” antal artillerigranater, men inte tillräckligt för att lindra Rysslands brist eller förändra krigets förlopp. Iran har skickat sprängämnesladdade drönare som har hjälpt Ryssland att fortsätta bomba Ukraina, även när dess egna lager av missiler har tagit slut. Iran har också sänt “militära rådgivare” för att hjälpa Ryssland att driva drönarna.
   
   Ändå är Iran, som var bestämt alliansfritt under det kalla kriget, delat över hur mycket man ska mysa till Moskva. Hårdföra i Islamska revolutionsgardet hoppas att deras stöd kommer att återbetalas med moderna stridsflygplan och luftvärnsmissiler. Men relativa moderater i Irans utrikesministerium oroar sig för att ytterligare antagonisera västvärlden eller tolerera invasionen av grannländer – särskilt sedan Sovjetunionen erövrade stora delar av Iran under andra världskriget. Mot denna grupp av tre allierade som är villiga att beväpna Ryssland står en västlig allians av 31 länder som offentligt har bekräftat att de skickar vapen till Ukraina.
   
   Diplomatiskt verkar Ryssland nästan lika isolerat. Endast fyra länder (Belarus, Nicaragua, Nordkorea och Syrien) har konsekvent röstat emot de sju resolutioner från FN:s generalförsamling som har fördömt Rysslands beteende i Ukraina sedan 2014, då dess trupper intog Krimhalvön. Ytterligare ett halvdussin, inklusive Bolivia, Eritrea och Mali, har röstat med Ryssland minst två gånger.
   
   Länder i koalitionen av de fallerande har mycket gemensamt. Ingen är en riktig demokrati. Vissa, som Syrien, är direkt beroende av ryska trupper eller legosoldater för att deras regeringar ska överleva. Andra, som Eritrea , är själva globala paria som förlitar sig på Ryssland för diplomatiskt stöd i FN:s säkerhetsråd. Koalitionen krymper också. 2014, när FN röstade för att fördöma annekteringen av Krim, hade Ryssland stöd av tio länder. Flera har sedan dess dragit tillbaka sitt stöd. Dessa inkluderar Bolivia, tidigare under tummen av Evo Morales, en vänsterstark man, och Sudan, som styrdes av Omar al-Bashir, en folkmordsdiktator som hatade väst.
   
   Ungefär 30 andra länder är nominellt neutrala och tenderar att lägga ned sina röster i FN:s omröstningar om Ukraina. Många vägrar att ta parti, säger Dmitri Alperovitch, chef för Silverado Policy Accelerator, en amerikansk tankesmedja. Istället, säger han, är deras inställning: ”en pox på båda era hus; det här är två vita länder som slåss mot varandra.”
   
   Hejdå Lenin: Någrra av dessa utgör det sovjetiska minnessamhället. Även om de inte erbjuder någon seriös diplomatisk eller militär hjälp, tenderar de att luta sig mot Ryssland och göra sådana saker som att hålla militärövningar med sina väpnade styrkor eller upprepa dess argument om att Natos expansion eller Ukraina självt är skyldiga till kriget.
   
   Att reda ut deras motiv är inte alltid lätt, men några röda trådar växer fram. Vissa länder, som Algeriet, Angola och Sydafrika, bekänner sig sympati för Ryssland delvis på grund av historiska kopplingar till Sovjetunionen (de verkar ha glömt att Ukraina också var en del av Sovjetunionen ) ; eller, ännu mer ironiskt, för att de minns Sovjetunionen som en allierad av förtryckta människor som kämpar mot imperialister.
   
   Ändå är sovjetisk nostalgi inte den enda faktorn som spelar in, särskilt i Afrika, där de flesta länder som avstår från de viktigaste FN-omröstningarna finns. I många fall är regeringspartier eller politiker skyldiga Ryssland tjänster för dess hjälp med att finansiera eller försöka påverka val. Sydafrikas styrande African National Congress har till exempel tagit emot stora donationer från ett gruvföretag med anknytning till Ryssland. Det kan ha påverkat dess beslut att vara värd för Lavrov och att hålla militärövningar med den ryska flottan.
   
   Rysk diplomati i Afrika fokuserar på säkerhetshjälp och vapenförsäljning. Atlantic Council, en tankesmedja i Washington, noterade i en färsk rapport att medan Ryssland hade undertecknat sju militära samarbetsavtal i Afrika mellan 2010 och 2017, skrev man 20 mellan 2017 och 2021. Mer än hälften av den senaste skörden var med länder som Ryssland inte hade några tidigare militära band med.
   
   Ryssland är inte bara en stor leverantör av vapen. Det har också blivit vapenhandlare i sista hand och fått inflytande i länder som är avskurna från västerländska förnödenheter på grund av kupper och kränkningar av mänskliga rättigheter, som Mali och Centralafrikanska republiken. Västerländska vapenembargon “öppnade dörren för ryssarna”, säger J. Peter Pham, USA:s särskilda sändebud för Sahel under Trump-administrationen. “Vi kan inte riktigt klandra malierna för att de tar vad de kan få.”
   
   Men i vissa fall har Rysslands försök att vinna inflytande misslyckats spektakulärt. Madagaskar vände sig till exempel mot Ryssland efter att det ertappats med att försöka påverka ett presidentval mot pro-ryska kandidater 2019. Efter att fem män från Wagner, ett ryskt legosoldatföretag, tillfångatogs och halshöggs av jihadister i Moçambique, vände sig landet till Rwanda och väst för säkerhetshjälp.
   
   “Överallt de går verkar de kämpa när det gäller politisk inblandning”, säger Samuel Ramani, också rusi och författare till “Russia in Africa”, en bok som publicerades förra månaden. De misstag som Ryssland gör i fattiga länder liknar ofta dess underrättelsemisstag i Ukraina, som att överskatta populariteten för lokala ombud eller ledare. “Det mesta är allmän inkompetens, och även en felaktig tolkning av lokala situationer”, säger Ramani.
   
   Kärnenergi erbjuder Putin ytterligare en potentiell hävstång. Rosatom, Rysslands statligt ägda kärnenergiföretag, är världens största exportör av reaktorer. En artikel publicerad i Nature Energy förra månaden av Kacper Szulecki och Indra Overland vid Norwegian Institute of International Affairs noterar att minst nio länder, inklusive Bangladesh och Egypten, kan vara sårbara för politiska påtryckningar eftersom de är beroende av ryskbyggda eller drivna kärnkraftverk . Flera andra länder har höga nivåer av kärnkraftssamarbete med Ryssland. Men även detta kan vara på väg att försvagas. Rysslands avbrott i gasexporten till Europa kan undergräva dess allmänna rykte som en pålitlig leverantör av energi.
   
   Den tredje gruppen länder – opportunisternas axel – ser västerländska sanktioner som en chans att stärka sin egen handel med Ryssland på fördelaktiga villkor. Den ryska importen av varor kollapsade med mer än 40 % under de första månaderna efter invasionen, enligt en analys av Silverado Policy Accelerator. Ändå hade de i september i stort sett återhämtat sig, då särskilt Kina och Turkiet gick in för att ersätta exporten från Europa och Amerika (se diagram). Västvärlden har hittills visat sig oförmögen att helt stänga av rysk import av högteknologiska varor som datorchips, som används i missiler och andra vapen. Ryssland har fortsatt att importera mellan en tredjedel och en halv gånger så många som det gjorde innan kriget startade, mycket tack vare en stor ökning från Kina.
   
   Kina verkade till en början ha blivit överrumplade av Rysslands attack mot Ukraina. Den hade gått med på ett strategiskt partnerskap utan gränser bara veckor innan stridsvagnarna rullade in. Sedan dess har Kinas högsta ledare, Xi Jinping, försökt att vända situationen till sin fördel, och känt en möjlighet att distrahera USA från dess ansträngningar att konfrontera Kina, särskilt över Taiwan.
   
   Men samtidigt har Xi kalibrerat sitt svar för att försöka isolera Kina från alla amerikanska eller allierade repressalier. Kinesiska tjänstemän bekänner sig således till neutralitet gentemot Ukraina och vägrar att fördöma Rysslands invasion men skyller kriget på Natos expansion sedan det kalla krigets slut. En stor fråga är om Kina kommer att börja leverera vapen till Ryssland för användning i Ukraina. Det skulle kunna lindra rysk ammunitionsbrist och kanske förändra krigets gång. Mer kan avslöjas när Xi besöker Ryssland, vilket kan bli så snart som nästa vecka.
   
   Turkiets relation till Ryssland är mer komplex. Turkiet är en Nato-medlem. Det har sålt beväpnade drönare till Ukraina och tros också ha skickat precisionsstyrt artilleri och raketer. Turkiet konkurrerar med Ryssland om inflytande från Mellanöstern till Centralasien. Det har utkämpat proxy-krig mot Ryssland i Syrien och Libyen. Men det är också beroende av Ryssland för gas och hjälp med att bygga kärnkraftverk. Turkiet tjänar miljarder dollar om året på ryska turister. Detta låser båda länderna i ömsesidigt beroende. Turkiet finner det fördelaktigt att spela ut Ryssland och väst mot varandra. Ryssland verkar i sin tur villigt att förbise det turkiska stödet för Ukraina så länge som handeln fortsätter att flyta.
   
   Indien skulle kunna dra mycket mer nytta av handeln med Ryssland än vad de gör nu. Indien har flitigt vägrat att fördöma Rysslands invasion och har ökat sin import av rabatterad rysk olja (även om Indien nu säger att den kommer att hålla fast vid ett pristak som införts av väst). De är fortfarande en stor köpare av ryska vapen. Men samtidigt verkar det inte ha blivit en kritisk kanal för att få in varor under sanktioner till Ryssland. Faktum är att värdet på Indiens export till Ryssland har fallit sedan invasionen.
   
   Att välja strider: Västvärlden har försökt dra bort några av Putins återstående kompisar. Det har avskräckt länder som Belarus från att spela en mer aktiv roll i kriget och Iran från att leverera ballistiska missiler. Men Ukrainas allierade har funderat över hur – eller till och med om – de ska motverka ryskt inflytande i fattiga länder.
   
   Det första steget kan vara att undvika att överdriva vikten av det mjuka stöd som erbjuds Ryssland av dess medresenärer – särskilt när det leder till lite mer än nedlagda röster i FN-omröstningar eller andra symboliska solidaritetsgester. “Jag är orolig för att ställa upp på en olönsam omgång mullvad om vi försöker motverka varje manifestation av ryskt inflytande”, säger Andrew Weiss, en Rysslandsspecialist vid Carnegie Endowment for International Peace, en amerikansk tänkande- tank. “I vissa fall riskerar vi att betala för mycket för att hantera problem som inte har så mycket strategisk betydelse.”
   
   Samtidigt kan västvärlden ta relativt billiga steg för att motverka spridningen av Wagner i Afrika. Ett alternativ skulle vara att hjälpa till att beväpna och stödja regionala säkerhetsstyrkor och vänliga regeringar så att de inte tvingas vända sig till Ryssland för att tillhandahålla säkerhet. På samma sätt, när man hanterar Rysslands axel av opportunister, måste väst noggrant kalibrera sina egna röda linjer, precisera dem och inte protestera mot ökad handel utanför militära och högteknologiska varor. Det bör hålla sitt ekonomiska krut torrt för att avskräcka Kina eller andra från att skicka vapen och ammunition. Ett år efter Putins invasion är Ryssland inte så isolerat som vissa i väst hade hoppats. Men herr Lavrovs påstående att det är omgivet av nära vänner är långt ifrån målet.
   
   The Economist
   
   ***
   
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168