Realistiska sagor för barnen. När mina döttrar var små tyckte jag om att läsa och berätta historier för dem. Snart nog hade de hört de vanligaste sagorna, så för omväxlings skull tänkte jag ändra på några av berättelserna, göra dem mera realistiska. I storyn om Törnrosa finns ett uppenbart fel på slutet. När prinsen väcker […]
Content
Realistiska sagor för barnen.
När mina döttrar var små tyckte jag om att läsa och berätta historier för dem. Snart nog hade de hört de vanligaste sagorna, så för omväxlings skull tänkte jag ändra på några av berättelserna, göra dem mera realistiska.
I storyn om Törnrosa finns ett uppenbart fel på slutet. När prinsen väcker Törnrosa med en kyss efter 100 års sömn, så stinker ju hennes andedräkt alldeles vedervärdigt. Prinsen grimaserar, viftar med handen – Fy fan! – och vänder på klacken direkt.
Så hade vi fallet John Blund. En märklig figur, i storlek som en råtta, som smyger omkring och kastar sand i ögonen på folk. Vad är det för ett sätt? Härefter skulle vi ha en hammare i beredskap, och nästa gång den jäveln dök upp… Bang! Snabba flyende steg längs sovrumsgolvet. Bang! Mera tassande. Var gömde han sig, den lilla skiten?
I barndomen var jag i ett skede något av en matvägrare. I december lurade morsan mig: jag skulle äta hela portionen och sedan ställa den tomma tallriken på fönsterbrädet i köket. Julgubben hade nämligen skickat ut tomtarna för att kolla att barnen var snälla och åt ordentligt. Tomtevarelserna höll till på vinden i höghuset tvärs över gatan. – KGB! Övervakning och angiveri! Stick åt helvete, vi vill inte ha era julklappar om det är så här det ska gå till!
Tösarna och jag brukade skratta så vi kiknade.
Innan någon nu rynkar på näsan åt mig i fadersrollen, så vill jag säga att numera är flickorna vuxna kvinnor med utbildning, bra jobb och ordnade liv. Och främst av allt: de har både sinne för humor och en förmåga att ifrågasätta och tänka självständigt.