Spågummor och ett samhälle i upprivning. Som lekman tänker man sig att väderprognoserna skulle blivit allt mer träffsäkra med satellitdata, ökat antal mätpunkter och snabbare datorer. Magkänslan säger det motsatta. Nu lutar jag mig inte mot forskning eller statistik, detta är bara vad jag och de flesta i min bekantskapskrets tycker. Hur ofta stämmer väderprognosen […]
Content
Spågummor och ett samhälle i upprivning.
Som lekman tänker man sig att väderprognoserna skulle blivit allt mer träffsäkra med satellitdata, ökat antal mätpunkter och snabbare datorer. Magkänslan säger det motsatta. Nu lutar jag mig inte mot forskning eller statistik, detta är bara vad jag och de flesta i min bekantskapskrets tycker. Hur ofta stämmer väderprognosen ens för följande dag, för att inte tala om långtidsförutsägelser? Olovligt sällan. Bäst man bara tittar ut genom fönstret på morgonen, brukar vi säga.
Jag kan tänka mig åtminstone fyra förklaringar till fenomenet.
1. Det selektiva minnet. När man en gång börjat tvivla på prognoserna, så är det lätt hänt att man lägger på minnet bara de gånger siandet slagit fel.
2. Klickrubrikerna. Kvällspressen överdriver saker och ting för att göra braskande rubriker. Och om man läser bara löpsedlarna om helveteseldar på sommaren eller arktiskt inferno på vintern, så får man uppfattningen att värmeböljan eller snöovädret gäller området där man själv befinner sig.
3. Ideologin. Även de små kuggarna i maskineriet vill tro på klimatkrisen, och skulle någon känna ett gnagande tvivel innerst inne, så vågar han eller hon ändå inte tala ut. Således blir också meteorologernas framställning biaserad – tänk bara på hur väderkartorna numera färgläggs i sommarvärmen, som ett exempel.
4. Misstron. Allt fler får upp ögonen och inser att det pågår ett fulspel i samhället, att makten ljuger folket rätt upp i ansiktet. Så när man inte kan lita på vare sig politiker eller myndigheter, media eller experter, varför skulle man tro på spågummornas väderprat?