INSÄNDARE. Den 16 maj 2011 publicerade New York Times en artikel med titeln Den länge förfallna palestinska staten av Mahmoud Abbas president för den palestinska nationella myndigheten. I det stycket som Abbas uppmanade FN att formellt erkänna en palestinsk stat baserad på gränserna före 1967 oavsett förhandlingar med staten Israel. Artikeln dök upp bara några […]
Content
INSÄNDARE. Den 16 maj 2011 publicerade New York Times en artikel med titeln Den länge förfallna palestinska staten av Mahmoud Abbas president för den palestinska nationella myndigheten. I det stycket som Abbas uppmanade FN att formellt erkänna en palestinsk stat baserad på gränserna före 1967 oavsett förhandlingar med staten Israel. Artikeln dök upp bara några dagar innan Barack Obamas
efterlängtade tal om den arabiska våren där presidenten också försökte sätta fart på
fredsförhandlingarna mellan Israel och den palestinska myndigheten.
Tvåstatslösningen finns sedan 24 juli 1922. Jordanien är en palestinsk stat.
För att nå en överenskommelse om en tvåstatslösning förklarade Obama att Israel måste gå med på att återvända till gränserna före 1967 som endast ändrats genom ömsesidigt överenskomna
markbyten. Nu kan varken Abbas eller Obama förklara hur någon kan erkänna en FN-utsedd palestinsk stat som palestinska ledare och arabstaterna själva har förkastat. Varken president Abbas ellerpresident Obama är okunniga om detta faktum, de väljer helt enkelt båda att ignorera detta. För herr Abbas verkar denna vägran vara en del av en konsekvent tråd som vävts genom hela arabkriget mot
judarna. Men hur började konflikten, det är frågan som kanske får sitt svar i texten som följer.
För hundra år sedan fanns det gott om utrymme, mer än tillräckligt för en välmående judisk stat och
en välmående arabstat efter att första världskriget slutade med nedmonteringen av det osmanska riket. Nationernas Förbund upprättade mandatet åt Storbritannien för Palestina inklusive all mark som nu är Israel, Västbanken och Gazaremsan plus hela territoriet öster om Jordanfloden som nu
kallas kungariket Jordanien. Området under mandatet var lika stort som Syrien och ungefär hälften så
stort som Irak. Men den totala befolkningen vid den tiden var mindre än 1 miljon varav 10 % var judar.
Det var i det stora underutvecklade och underbefolkade territoriet som britterna hade lovat i 1917 års Balfor-deklaration att stödja upprättandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket.
Deklarationen lovade också att ingenting ska göras som kan skada medborgerliga och religiösa rättigheter för befintliga icke-judiska samhällen i Palestina. Öppen judisk immigration till det heliga landet uppmuntrades, liksom yttrandefrihet och religionsfrihet samt församlingsfrihet. Araberna i Palestina fick rättigheter som de i hög grad hade saknat under turkiskt styre. I mer än två århundraden i efterblivenhet och malande fattigdom erkändes aldrig palestinierna av det osmanska riket.
Men med en distinkt nationell identitet utnyttjade palestinierna snabbt sin nya frihet att tala rakt ut och krävde ett stopp för den judiska immigrationen som just hade börjat. En arabisk representant sa under fredskonferensen i Paris att vi kommer att trycka sionisten i havet eller så skickar de oss tillbaka
in i öknen. En palestinsk ledare från Jerusalem varnade för att det är omöjligt att leva med judarna. I alla länder där de är för närvarande så är de inte välkomna eftersom de alltid suger blodet av alla. Om Nationernas Förbund inte lyssnar på arabernas vädjan kommer Detta land att bli en flod av blod.
Precis som utlovat flödade blodet när det palestinska kravet inte hörsammades.
Judisk immigration tilläts inte till Jerusalem men var ändå den första tändande gnistan till regelbundna arabiska attacker mot judiska samhällen. I april 1920 strömmade palestinier från närliggande städer in till Jerusalem. Stadens muslimska borgmästare och andra notabiliteter arbetade
upp folkmassan för att starta en jihad mot judarna. Om vi inte använder våld mot sionisterna och
mot judarna kommer vi aldrig att bli av med dem uppmanade tidningsredaktören Arif al-Arif. Folkmassan ropade tillbaka vi kommer att dricka blodet av judarna. Man ropar även islamiska
slagord som Muhammeds religion föddes med svärdet. Tusentals strömmade genom de judiska kvarteren och in i västra Jerusalem, mobben ventilerade sitt raseri mot alla judar som de kunde hitta. Man brände plundrade hem och butiker samt även attackerade brittiska och arabiska poliser.
Efter flera dagars upplopp var den slutliga siffran sex judar döda och hundratals misshandlade samt
omfattande förstörelse av egendom. Detta blev öppningsskottet i ett 90-årigt krig för att avfärda
Balfor-deklarationen. Saker och ting blev snart värre när de allierade för att lindra rädslan för arabiska
monarker skilde landet öster om Jordanfloden från det totala området som var tillgängligt för judiska
invandrare och skapade Emiratet trans Jordanien. Arabers och judars strävanden blev mycket tyngre efter att Balfor-deklarationen måste genomföras i det tudelade området av Palestina från
Jordanfloden till Medelhavet.
Det fanns nu mycket mindre utrymme och mycket mer hat. Decennierna som följde kantades av evigt våld mot judarna både i Palestina och i Europa. Araberna i Palestina förde en oändlig jihad mot sina judiska grannar. När britterna skickade en kunglig kommission för att undersöka en lösning som
judarna presenterat där en uppdelning av territoriet i två stater låg på bordet. Även om det territorium som tilldelats judarna var minimalt kom det att ligga till grund för kommissionens
slutrapport som publicerades i juli 1937. Förslaget innebar en uppdelning där judarna erbjöds en självständig stat i en liten enklav längs med havskusten från Tel Aviv till norra delen av landet som
utgjorde cirka 20 % av det återstående mandatområdet medan de palestinska araberna skulle få 80%
åt sin stat.
Desperata efter alla medel för att kunna föra in ett stort antal av de utrotningshotade europeiska judarna, accepterade sionisterna motvilligt kommissionens delningsplan. Araberna avvisade delningsplanen och pressade på med väpnat uppror mot tvåstatslösningen. Britterna lyckades slå ner våldet för en tid och den dåvarande arabiske ledaren skickades i exil för att slutligen hamna i Hitlers Nazityskland. Men stränga begränsningar lades om judisk immigration till det heliga landet under
åren fram till förintelsen som utan tvekan direkt ledde till att många miljoner europeiska judar dog. Efter andra världskrigets illdåd avstod Storbritannien från makten över territoriets mandat till det nybildade FN.
FN skapade ännu en kommission för att försöka ta reda på vad man skulle göra med det omtvistade
territoriet. FN:s särskilda kommitté för Palestina rekommenderade med rösterna 7 mot 3, ännu en
tvåstatslösning. En delningsplan togs fram åt generalförsamlingen där territoriet delades nästan lika mellan judar och araber.
Återigen offentliggjorde sionisterna att de accepterade förslaget och återigen tillkännagav arabiska tjänstemän att varje uppdelning skulle bemötas med floder av blod. Strax efter FN:s omröstning
skickade Arabförbundet med sina 20 medlemmar och den nyorganiserade arabiska befrielsearmén
mot judarna i Palestina. Fem reguljära arabiska arméer från Egypten Jordanien Syrien Irak och
Libanon invaderade Israel den 15 maj 1948. Arabförbundets generalsekreterare Abdul Rahman Hassan Azzam lovade att detta kommer att bli ett utrotningskrig och en massaker. Men trots deras
överväldigande antal och hetsiga retorik var det den judiska staten som efter ett års strider fick en
avgörande seger. Israels territorium utökades med nästan 40 % och araberna var de stora förlorarna.
För andra gången på 10 år där deras ledare förkastade en delningsplan som skulle ha gett dem självständighet och mer mark åt deras stat än för den judiska staten. I stället slutade det med
ingenting och 650 000 palestinier blev flyktingar.
Jordaniens kung Abdullah passade på att skicka sin arabiska legion för att ockupera den palestinska
Västbanken och annektera territoriet till hans kungarike. Egypten tog Gazaremsan och under de
kommande 18 åren nekades palestinierna alla medborgerliga rättigheter. Det föll aldrig de styrande i
Jordanien eller Egypten in att skapa en stat för de hemlösa palestinierna och inte heller protesterade
nya palestinska ledare som Yassir Arafat mot denna ockupation av deras land av utländska härskare.
Tre gånger under det senaste decenniet har israeliska premiärministrar erbjudit palestinska ledare en självständig stat långt mer generös än något Jordanien och Egypten någonsin tillät när de
kontrollerade Västbanken och Gaza.
Under förhandlingarna i Camp David 2000 gick Israels premiärminister med på gränsen som
föreslagits av president Clinton som skulle ha upprättat en palestinsk stat på Västbanken och Gaza
med vissa territoriella justeringar samt att palestinierna skulle få östra Jerusalem som huvudstad för deras del. Den palestinska befrielseorganisationens ordförande Yassir Arafat lämnade förhandlingarna
och lanserade den andra intifadan som åberopade islamiskt judehat som motivering. Palestinierna
genomförde en treårig brutal kampanj av självmordsbombningar mot israeliska restauranger och
diskotek.
2005 beslutade Israels premiärminister Ariel Sharon att det var emot Israels säkerhetsintresse att
styra de 1,1 miljoner palestinierna i Gazaremsan. Ariel Sharon demonterade alla de judiska
bosättningarna och drog tillbaka israeliska styrkor till 1967 års gränser mellan Israel och Gaza.
Som en extra bonus lämnade Israel åt palestinierna en blomstrande blomsterexportindustri för att hjälpa till att få fart på den lokala ekonomin. palestinierna svarade på denna generositet väl. Först
förstördes de donerade växthusen och sedan startade de ett krig med missiler och raketer mot civila mål i Israel.
Vid ett möte i september 2008 i Jerusalem presenterade den dåvarande israeliska premiärministern Ehud Olmert för president Abas en detaljerad karta över en framtida palestinsk stat som med markbyten skulle utgöra nära 100 % av Västbankens territorium i Gaza före kriget i juni 1967. Ehud Olmert erbjöd sig också att dela Jerusalem för att göra det möjligt för palestinierna att lokalisera sin huvudstad i den östra halvan av staden. Abbas lovade att komma tillbaka nästa dag för ytterligare
diskussioner. Men Abbas återvände aldrig med kartan.
Många gånger under de senaste 75 åren har både det internationella samfundet och staten Israel
erbjudit araberna i Palestina en egen stat. Varje gång har dessa erbjudanden mötts av mer våld mot
judiska medborgare. Resten av historien är nutidshistoria.
JÅ
Arabvärlden ville inte hjälpa 700.000 araber. Israel tog emot lika många judar som tvingades bort från arabvärlden och de araber som blev kvar i Israel är idag fullvärdiga medborgare. Araberna i Israel är ungefär två miljoner idag. Det finns 22 arabiska stater och 57 muslimska men muslimerna unnar inte judarna en stat.
***
Stöd bloggen
Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
Från andra banker konto 8257-933415168
Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.