Tornevall Networks

Changes

Versions

1. 2023-11-11 10:24:54

   Discovered: 2023-11-11 17:49:14 Hash: 5b27f519b37726a93d3945501a196db97d3f15a5
   Title:

   Stridsropen från Gaza blev verklighet
   Description:

   GAZA. När Israel frivilligt och ensidigt gav upp Gaza 2005 var tanken att det skulle dämpa krigshetsen bland palestinierna. Men det blev tvärtom, skriver Bengt G Nilsson på Timbro. För fyra år sedan besökte jag Israel, och passade då på att titta på Gazaremsan. Jag var där till och från för några decennier sedan, men […]
   Content

   GAZA. När Israel frivilligt och ensidigt gav upp Gaza 2005 var tanken att det skulle dämpa krigshetsen bland palestinierna. Men det blev tvärtom, skriver Bengt G Nilsson på Timbro. För fyra år sedan besökte jag Israel, och passade då på att titta på Gazaremsan. Jag var där till och från för några decennier sedan, men den här gången ville jag se området på samma sätt som israeler ser det. Det vill säga från utsidan.
   
   Ett skyddsrum på en lekplats i Sderot. Foto: Bengt G Nilsson
   
   På en höjd någon kilometer från Gazaremsan har israelerna byggt en liten anläggning för att serva journalister och fotografer. Det är en pressläktare, helt enkelt. Där har man utsikt över en stor del av den mur och det stängsel som omgärdar Gaza, och där kan man bevittna de periodiskt återkommande demonstrationerna. De inträffar några gånger per år då palestinier samlas på andra sidan stängslet. Där eldar de bildäck och skanderar hotfulla ramsor mot de sionistiska ockupanterna. De skriker att de ska bryta sig igenom avspärrningarna och tåga mot Jerusalem, där alla judar som vanhelgar de muslimska helgedomarna ska tas omhand vederbörligen.  
   
   ”Vi ska slita ut deras hjärtan!” löd ett stridsrop från en Hamasledare.
   
   Den brittiska dokumentärfilmen One day in Gaza av filmaren Olly Lambert finns tillgänglig på webben. Den handlar om händelserna den 14 maj 2018 då massprotester mot Israel i Gaza urartade till väpnat våld med omkring 60 döda och minst 1 200 skadade palestinier. Några demonstranter som intervjuas i filmen vittnar om hur de drevs av en lust att ta sig igenom det förhatliga staketet och angripa enskilda israeler. ”Vi ska slita ut deras hjärtan!” löd ett stridsrop från en Hamasledare. 
   
   Den närmaste israeliska jordbruksbyn ligger endast 250 meter från gränsstaketet. Människorna där kunde höra stridsropen från Gaza. En av invånarna i byn framträder i filmen och säger att hon inte fann någon anledning att betvivla uppriktigheten i de högljudda palestinska utfästelserna.
   
   En ung palestinsk man berättar om hur han fantiserade om att få slita huvudet av en israel. Bashir Faraj, en pojke i övre tonåren, kanske 20 år gammal, berättar i kameran: ”Jag ville döda en soldat. Om jag fångade en soldat och inte hade en kniv på mig så skulle jag bita ihjäl honom.”
   
   I lekparkerna såg jag färggranna ormar av stora betongrör där barnen kunde ta skydd när de hörde raketlarmet.
   
   De här manifestationerna hade pågått så länge att de betraktades som isolerade och hanterbara våldsutbrott. Men det var före lördagen den sjunde oktober i år. Då inträffade det som demonstranterna vid avspärrningen hade lovat dyrt och heligt.
   
   Jag besökte den israeliska staden Sderot med drygt 25 000 invånare. Det var en vanlig israelisk stad i de flesta avseenden. Det som gjorde den lite udda var att den ända sedan Hamas fick makten i Gaza återkommande hade beskjutits med raketer. I början var det hemmagjorda flygfarkoster byggda av järnrör med en sprängladdning ombord, men i dag har Hamas betydligt mer sofistikerade vapen. Ett omfattande larmsystem varnade invånarna för inkommande raketer, och då hade de femton sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Varje bostadshus hade en tillbyggnad i form av ett skyddsrum. Sannolikt räddade det livet på några den fasanfulla lördagen, men långt ifrån alla. Bara i Sderot uppges omkring 250 människor ha dödats.   
   
   I lekparkerna såg jag färggranna ormar av stora betongrör där barnen kunde ta skydd när de hörde raketlarmet. Men terrorister som attackerade i bil fanns det inget skydd mot. 
   
   Den muslimska motståndsrörelsen Hamas grundades 1987 som en gren av det egyptiska muslimska brödraskapet. Det hände under den första intifadan, det palestinska upproret. Hamas var en missnöjesyttring. Den etablerade palestinska rörelsen al-Fatah under ledning av Yassir Arafat ansågs av många vara tandlös och korrumperad. Hamas vann snabbt många anhängare, framför allt i Gaza men inte i samma utsträckning på Västbanken. Dess offentliga målsättning är att befria hela Palestina, vilket innebär krossandet av staten Israel.
   
   ***
   
   2006 hölls det senaste palestinska parlamentsvalet och då vann Hamas övertygande över Fatah. Det ledde till skarpa motsättningar mellan de två grupperna i Gaza, konflikten utmynnade i öppet krig som Hamas vann. Arafats grupp förvisades från Gaza och Hamas inledde ett drakoniskt styre med stark tonvikt på strikt religiös efterlevnad på alla nivåer. Omvärlden reagerade med att försöka begränsa utvecklingsbiståndet till den palestinska myndigheten, men det lämnade en dålig smak i munnen på många. Hamas hade ju faktiskt vunnit ett – såvitt känt – korrekt genomfört val. Att ett parti som segrat i ett demokratiskt val skulle straffas med ekonomiska sanktioner såg inte bra ut. 
   
   Sveriges bistånd till det som UD kallar Palestina har under många år legat i topp internationellt. Det gäller särskilt det ekonomiska stödet till UNRWA, FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar. Det har en stark närvaro i Gaza med omkring 30 000 anställda, nästan alla är palestinier. UNRWA anklagas gång på gång för samröre med Hamas, men på grund av den humanitära profilen har kritiker inte lyckats få till stånd någon förändring av verksamheten. Mest av allt förlitar sig Hamas på finansiering från Qatar. Nu kommer troligen biståndet till den palestinska myndigheten att revideras på många håll. Österrike och Tyskland har redan sagt att de fryser sitt bistånd. Även EU-kommissionen gör det. Dess bistånd är motsvarande hela åtta miljarder kronor. Sverige bidrar förstås.
   
   I Sverige säger sig både Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) vilja dra in biståndet till den palestinska myndigheten. Biståndsminister Johan Forsell (M) säger att en översyn pågår. 
   
   Israel har alltsedan 2001 beskjutits med raketer och svarat med bombanfall. Dessa minikrig har varit så frekventa att de har betraktats som självklara och förutsägbara. Det som nu pågår är på en helt annan nivå. Israel kan lamslå Gaza genom att stänga av all elektricitet, all införsel av förnödenheter inklusive fordonsbränsle, men det kommer att väcka omfattande protester från omvärlden. Eftersom Gaza är under israelisk blockad sedan länge, är Israel skyldigt att tillåta inflödet av nödvändiga varor.  
   
   Israel gav upp Gaza frivilligt 2005. Det var inte resultatet av några förhandlingar, utan en enskild israelisk åtgärd. Tanken var att Israel genom att gå Gazaborna och den palestinska myndigheten till mötes skulle dämpa krigshetsen och skapa förutsättningar för fred i hela regionen.
   
   I stället blev det tvärtom.
   
   BENGT G NILSSON, Bengt G Nilsson är journalist och författare till bland annat boken ”Israel och hennes fiender”.
   
   Bengt G Nilsson: ”Därför har jag bytt åsikt i Israel-Palestinafrågan”
   
   Svenskt bistånd ska inte finansiera Israelhat
   
   I Sverige har gerillan alltid rätt
   
   Steget efter
   
   TIDIGARE 2020-03-23 Ny bok släppt idag: Israel och hennes fiender
   
   HISTORIA. I dag släpps Bengt G Nilssons bok “Israel och hennes fiender”. Författaren säger: Israel och hennes fiender” är min berättelse om konflikten mellan Israel och palestinierna. Boken är också en uppgörelse med min egen analys av denna stora tvist som jag har följt ända sedan 1972 då jag första gången besökte regionen.
   
   Situationen har förändrats under de snart 50 år som har passerat, och det har även jag. Som journalist var jag verksam i Mellanöstern från början av 1980-talet till mitten av 1990-talet, jag skrev för tidningar och arbetade också som utrikesreporter på Sveriges Television. Jag träffade flera av de framträdande politiska personligheterna under den perioden, bland andra Yassir Arafat, Olof Palme och Sten Andersson, och senare även andra som deltog i de förberedande samtalen och förhandlingarna inför fredsavtalet i Oslo 1993. Jag umgicks också med kända svenska Palestinasympatisörer och deltog i möten och resor till Israel och de ockuperade områdena. Jag fick en mycket god inblick i den politiska miljö där Israel och Palestinafrågan diskuterades.
   
   Från att ha sympatiserat starkt med de palestinska nationalistiska kraven blev jag efterhand alltmer skeptisk till dessa. Jag började ifrågasätta palestiniernas vilja och förmåga att bygga en egen demokratisk rättsstat, vilket fredsavtalet i Oslo 1993 syftade till. Det blev också allt tydligare att det ofta var ren antisemitism som låg bakom kraven på att Israel skulle underordna sig de palestinska kraven.
   
   Det var en insikt som fick mig att helt ompröva konfliktens kärna och min egen syn på densamma. Jag har bytt ståndpunkt och anser i dag att det är en plikt för var och en som tror på betydelsen av demokratiska rättsstater att stödja Israel i hennes kamp för överlevnad.
   
   Bengt G Nilsson, journalist och författare.
   
   Om Bengt G Nilsson på Wikipedia…
   
   Köp boken HÄR…
   
   Bengt G Nilsson Foto: Mats Edman Studio Artemis
   
   TIDIGARE 2018-01-17. SVT-reporter och Palestina-vän bytte fot i Israelfrågan
   
   MELLANÖSTERN. Under många år var journalisten och författaren Bengt G Nilsson sympatiskt inställd till palestiniernas kamp för en egen stat, sida vid sida med Israel. I dag har han bytt fot, och ser bland annat hur arabvärlden utnyttjar de palestinska flyktingarna som brickor i ett politiskt spel.
   
   Bengt G Nilsson förklarar bakgrunden på tankesmedjan Timbros webbtidning.
   
   “I 46 år har jag följt utvecklingen i Mellanöstern, under 36 av dessa år som journalist och författare. Som reporter anställd på bland annat SVT var det länge mitt jobb att rapportera om den politiska processen och den palestinska civilbefolkningens förfärliga levnadsvillkor i miserabla flyktingläger, eller i kamp med israeliska bosättare på ockuperad mark. Det var lätt att sympatisera med palestiniernas nationalistiska aspirationer, deras dröm om en egen stat”, skriver han inledningsvis.
   
   “I dag har jag tänkt om. Jag tror inte längre att det är möjligt för palestinierna att under överskådlig tid bygga en fungerande, demokratisk nationalstat. Jag anser att det i stället är Israels krav på säkra och erkända gränser som har högsta prioritet”.
   
   Bengt G Nilsson beskriver hur de svenska socialdemorkaternas relation till Israel svängde efter sexdagarskriget 1967, och hur närheten till PLO förstärkes av personliga vänskapsband mellan Yassir Arafat och ledande socialdemokrater som Olof Palme och Sten Andersson.
   
   Att Socialdemokraternas solidaritet med palestinerna inte har sviktat, trots att hoppet om en demokratisering under president Mahmoud Abbas kommit på skam, beror enligt Bengt G Nilsson på det han beskriver som Israels ockupationspolitik.
   
   Dessutom, menar han, går den känslostyrda rapporteringen från konflikten hand i hand med PLO:s och de omgivande arabländernas behandling av de palestinska flyktingarna – de utnyttjas av sina arabiska bröder som brickor i ett politiskt spel, och förvägras möjlighet till integration i sina värdländer.
   
   “Frihet och välstånd för palestinierna i de länder dit de flydde har i alla tider stått i motsatsställning till den nationalistiska kampen. […] Därför har palestinierna hållits kvar i ofrihet och fattigdom”, skriver Bengt G Nilsson, och tillägger att Israel velat neka palestinier i östra Jerusalem medborgarskap.
   
   Det som “slutgiltigt” fick Bengt G Nilsson att ändra inställning i “konflikten Israel – Palestina” var den arabiska våren 2011, skriver han, och insikten om att revolten aldrig skulle spilla över till det demokratiska Israel.
   
   “Det finns inga skäl att uppmuntra en palestinsk statsbildning som med nuvarande ledarskap saknar alla förutsättningar att bli en acceptabel rättsstat. Världen behöver inte ytterligare en dysfunktionell despoti i Mellanöstern.“
   
   Även den allt tydligare uppblossande antisemitismen ser Bengt G Nilsson som ett skäl till att backa upp Israel. Han jämför med hur John Ausonius, “Lasermannen”, utförde sina dåd i en tid då hat mot invandrare göddes av det invandringskritiska partiet Ny Demokrati.
   
   “De huvudsakligen arabiska demonstranterna är påverkade av tidsandan på samma sätt som John Ausonius var det. Det är okej att hata judar, till och med den svenska regeringen tycker ju att de är skyldiga till vårt lidande!”, skriver han, och avslutar: “Allt detta sammantaget gör att det bara finns en rimlig ståndpunkt för mig. Israel, den enda demokratin i Mellanöstern, med alla sina fel och brister, måste försvaras och stödjas. För sin skull och för vår skull. Faktiskt även för palestiniernas skull.”
   
   -Pettersson säger att lösningen finns, juridiskt bindande sedan 1922. Kanske inte perfekt men det bästa vi kan åstadkomma…
   
   Tvåstatslösningen finns redan. Jordanien är en palestinsk stat.
   
   Araberna har redan en stat i Palestina, de kan döpa om Jordanien.
   
   ***
   
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
2. 2023-11-11 10:24:54

   Discovered: 2023-11-11 15:01:11 Hash: 171b3807fc09b749e09987a017ccdf0d769d5193
   Title:

   Stridsropen från Gaza blev verklighet
   Description:

   GAZA. När Israel frivilligt och ensidigt gav upp Gaza 2005 var tanken att det skulle dämpa krigshetsen bland palestinierna. Men det blev tvärtom, skriver Bengt G Nilsson på Timbro. För fyra år sedan besökte jag Israel, och passade då på att titta på Gazaremsan. Jag var där till och från för några decennier sedan, men […]
   Content

   GAZA. När Israel frivilligt och ensidigt gav upp Gaza 2005 var tanken att det skulle dämpa krigshetsen bland palestinierna. Men det blev tvärtom, skriver Bengt G Nilsson på Timbro. För fyra år sedan besökte jag Israel, och passade då på att titta på Gazaremsan. Jag var där till och från för några decennier sedan, men den här gången ville jag se området på samma sätt som israeler ser det. Det vill säga från utsidan.
   
   Ett skyddsrum på en lekplats i Sderot. Foto: Bengt G Nilsson
   
   På en höjd någon kilometer från Gazaremsan har israelerna byggt en liten anläggning för att serva journalister och fotografer. Det är en pressläktare, helt enkelt. Där har man utsikt över en stor del av den mur och det stängsel som omgärdar Gaza, och där kan man bevittna de periodiskt återkommande demonstrationerna. De inträffar några gånger per år då palestinier samlas på andra sidan stängslet. Där eldar de bildäck och skanderar hotfulla ramsor mot de sionistiska ockupanterna. De skriker att de ska bryta sig igenom avspärrningarna och tåga mot Jerusalem, där alla judar som vanhelgar de muslimska helgedomarna ska tas omhand vederbörligen.  
   
   ”Vi ska slita ut deras hjärtan!” löd ett stridsrop från en Hamasledare.
   
   Den brittiska dokumentärfilmen One day in Gaza av filmaren Olly Lambert finns tillgänglig på webben. Den handlar om händelserna den 14 maj 2018 då massprotester mot Israel i Gaza urartade till väpnat våld med omkring 60 döda och minst 1 200 skadade palestinier. Några demonstranter som intervjuas i filmen vittnar om hur de drevs av en lust att ta sig igenom det förhatliga staketet och angripa enskilda israeler. ”Vi ska slita ut deras hjärtan!” löd ett stridsrop från en Hamasledare. 
   
   Den närmaste israeliska jordbruksbyn ligger endast 250 meter från gränsstaketet. Människorna där kunde höra stridsropen från Gaza. En av invånarna i byn framträder i filmen och säger att hon inte fann någon anledning att betvivla uppriktigheten i de högljudda palestinska utfästelserna.
   
   En ung palestinsk man berättar om hur han fantiserade om att få slita huvudet av en israel. Bashir Faraj, en pojke i övre tonåren, kanske 20 år gammal, berättar i kameran: ”Jag ville döda en soldat. Om jag fångade en soldat och inte hade en kniv på mig så skulle jag bita ihjäl honom.”
   
   I lekparkerna såg jag färggranna ormar av stora betongrör där barnen kunde ta skydd när de hörde raketlarmet.
   
   De här manifestationerna hade pågått så länge att de betraktades som isolerade och hanterbara våldsutbrott. Men det var före lördagen den sjunde oktober i år. Då inträffade det som demonstranterna vid avspärrningen hade lovat dyrt och heligt.
   
   Jag besökte den israeliska staden Sderot med drygt 25 000 invånare. Det var en vanlig israelisk stad i de flesta avseenden. Det som gjorde den lite udda var att den ända sedan Hamas fick makten i Gaza återkommande hade beskjutits med raketer. I början var det hemmagjorda flygfarkoster byggda av järnrör med en sprängladdning ombord, men i dag har Hamas betydligt mer sofistikerade vapen. Ett omfattande larmsystem varnade invånarna för inkommande raketer, och då hade de femton sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Varje bostadshus hade en tillbyggnad i form av ett skyddsrum. Sannolikt räddade det livet på några den fasanfulla lördagen, men långt ifrån alla. Bara i Sderot uppges omkring 250 människor ha dödats.   
   
   I lekparkerna såg jag färggranna ormar av stora betongrör där barnen kunde ta skydd när de hörde raketlarmet. Men terrorister som attackerade i bil fanns det inget skydd mot. 
   
   Den muslimska motståndsrörelsen Hamas grundades 1987 som en gren av det egyptiska muslimska brödraskapet. Det hände under den första intifadan, det palestinska upproret. Hamas var en missnöjesyttring. Den etablerade palestinska rörelsen al-Fatah under ledning av Yassir Arafat ansågs av många vara tandlös och korrumperad. Hamas vann snabbt många anhängare, framför allt i Gaza men inte i samma utsträckning på Västbanken. Dess offentliga målsättning är att befria hela Palestina, vilket innebär krossandet av staten Israel.
   
   ***
   
   2006 hölls det senaste palestinska parlamentsvalet och då vann Hamas övertygande över Fatah. Det ledde till skarpa motsättningar mellan de två grupperna i Gaza, konflikten utmynnade i öppet krig som Hamas vann. Arafats grupp förvisades från Gaza och Hamas inledde ett drakoniskt styre med stark tonvikt på strikt religiös efterlevnad på alla nivåer. Omvärlden reagerade med att försöka begränsa utvecklingsbiståndet till den palestinska myndigheten, men det lämnade en dålig smak i munnen på många. Hamas hade ju faktiskt vunnit ett – såvitt känt – korrekt genomfört val. Att ett parti som segrat i ett demokratiskt val skulle straffas med ekonomiska sanktioner såg inte bra ut. 
   
   Sveriges bistånd till det som UD kallar Palestina har under många år legat i topp internationellt. Det gäller särskilt det ekonomiska stödet till UNRWA, FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar. Det har en stark närvaro i Gaza med omkring 30 000 anställda, nästan alla är palestinier. UNRWA anklagas gång på gång för samröre med Hamas, men på grund av den humanitära profilen har kritiker inte lyckats få till stånd någon förändring av verksamheten. Mest av allt förlitar sig Hamas på finansiering från Qatar. Nu kommer troligen biståndet till den palestinska myndigheten att revideras på många håll. Österrike och Tyskland har redan sagt att de fryser sitt bistånd. Även EU-kommissionen gör det. Dess bistånd är motsvarande hela åtta miljarder kronor. Sverige bidrar förstås.
   
   I Sverige säger sig både Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) vilja dra in biståndet till den palestinska myndigheten. Biståndsminister Johan Forsell (M) säger att en översyn pågår. 
   
   Israel har alltsedan 2001 beskjutits med raketer och svarat med bombanfall. Dessa minikrig har varit så frekventa att de har betraktats som självklara och förutsägbara. Det som nu pågår är på en helt annan nivå. Israel kan lamslå Gaza genom att stänga av all elektricitet, all införsel av förnödenheter inklusive fordonsbränsle, men det kommer att väcka omfattande protester från omvärlden. Eftersom Gaza är under israelisk blockad sedan länge, är Israel skyldigt att tillåta inflödet av nödvändiga varor.  
   
   Israel gav upp Gaza frivilligt 2005. Det var inte resultatet av några förhandlingar, utan en enskild israelisk åtgärd. Tanken var att Israel genom att gå Gazaborna och den palestinska myndigheten till mötes skulle dämpa krigshetsen och skapa förutsättningar för fred i hela regionen.
   
   I stället blev det tvärtom.
   
   BENGT G NILSSON, Bengt G Nilsson är journalist och författare till bland annat boken ”Israel och hennes fiender”.
   
   Bengt G Nilsson: ”Därför har jag bytt åsikt i Israel-Palestinafrågan”
   
   Svenskt bistånd ska inte finansiera Israelhat
   
   I Sverige har gerillan alltid rätt
   
   Steget efter
   
   TIDIGARE 2020-03-23 Ny bok släppt idag: Israel och hennes fiender
   
   HISTORIA. I dag släpps Bengt G Nilssons bok “Israel och hennes fiender”. Författaren säger: Israel och hennes fiender” är min berättelse om konflikten mellan Israel och palestinierna. Boken är också en uppgörelse med min egen analys av denna stora tvist som jag har följt ända sedan 1972 då jag första gången besökte regionen.
   
   Situationen har förändrats under de snart 50 år som har passerat, och det har även jag. Som journalist var jag verksam i Mellanöstern från början av 1980-talet till mitten av 1990-talet, jag skrev för tidningar och arbetade också som utrikesreporter på Sveriges Television. Jag träffade flera av de framträdande politiska personligheterna under den perioden, bland andra Yassir Arafat, Olof Palme och Sten Andersson, och senare även andra som deltog i de förberedande samtalen och förhandlingarna inför fredsavtalet i Oslo 1993. Jag umgicks också med kända svenska Palestinasympatisörer och deltog i möten och resor till Israel och de ockuperade områdena. Jag fick en mycket god inblick i den politiska miljö där Israel och Palestinafrågan diskuterades.
   
   Från att ha sympatiserat starkt med de palestinska nationalistiska kraven blev jag efterhand alltmer skeptisk till dessa. Jag började ifrågasätta palestiniernas vilja och förmåga att bygga en egen demokratisk rättsstat, vilket fredsavtalet i Oslo 1993 syftade till. Det blev också allt tydligare att det ofta var ren antisemitism som låg bakom kraven på att Israel skulle underordna sig de palestinska kraven.
   
   Det var en insikt som fick mig att helt ompröva konfliktens kärna och min egen syn på densamma. Jag har bytt ståndpunkt och anser i dag att det är en plikt för var och en som tror på betydelsen av demokratiska rättsstater att stödja Israel i hennes kamp för överlevnad.
   
   Bengt G Nilsson, journalist och författare.
   
   Om Bengt G Nilsson på Wikipedia…
   
   Köp boken HÄR…
   
   Bengt G Nilsson Foto: Mats Edman Studio Artemis
   
   TIDIGARE 2018-01-17. SVT-reporter och Palestina-vän bytte fot i Israelfrågan
   
   MELLANÖSTERN. Under många år var journalisten och författaren Bengt G Nilsson sympatiskt inställd till palestiniernas kamp för en egen stat, sida vid sida med Israel. I dag har han bytt fot, och ser bland annat hur arabvärlden utnyttjar de palestinska flyktingarna som brickor i ett politiskt spel.
   
   Bengt G Nilsson förklarar bakgrunden på tankesmedjan Timbros webbtidning.
   
   “I 46 år har jag följt utvecklingen i Mellanöstern, under 36 av dessa år som journalist och författare. Som reporter anställd på bland annat SVT var det länge mitt jobb att rapportera om den politiska processen och den palestinska civilbefolkningens förfärliga levnadsvillkor i miserabla flyktingläger, eller i kamp med israeliska bosättare på ockuperad mark. Det var lätt att sympatisera med palestiniernas nationalistiska aspirationer, deras dröm om en egen stat”, skriver han inledningsvis.
   
   “I dag har jag tänkt om. Jag tror inte längre att det är möjligt för palestinierna att under överskådlig tid bygga en fungerande, demokratisk nationalstat. Jag anser att det i stället är Israels krav på säkra och erkända gränser som har högsta prioritet”.
   
   Bengt G Nilsson beskriver hur de svenska socialdemorkaternas relation till Israel svängde efter sexdagarskriget 1967, och hur närheten till PLO förstärkes av personliga vänskapsband mellan Yassir Arafat och ledande socialdemokrater som Olof Palme och Sten Andersson.
   
   Att Socialdemokraternas solidaritet med palestinerna inte har sviktat, trots att hoppet om en demokratisering under president Mahmoud Abbas kommit på skam, beror enligt Bengt G Nilsson på det han beskriver som Israels ockupationspolitik.
   
   Dessutom, menar han, går den känslostyrda rapporteringen från konflikten hand i hand med PLO:s och de omgivande arabländernas behandling av de palestinska flyktingarna – de utnyttjas av sina arabiska bröder som brickor i ett politiskt spel, och förvägras möjlighet till integration i sina värdländer.
   
   “Frihet och välstånd för palestinierna i de länder dit de flydde har i alla tider stått i motsatsställning till den nationalistiska kampen. […] Därför har palestinierna hållits kvar i ofrihet och fattigdom”, skriver Bengt G Nilsson, och tillägger att Israel velat neka palestinier i östra Jerusalem medborgarskap.
   
   Det som “slutgiltigt” fick Bengt G Nilsson att ändra inställning i “konflikten Israel – Palestina” var den arabiska våren 2011, skriver han, och insikten om att revolten aldrig skulle spilla över till det demokratiska Israel.
   
   “Det finns inga skäl att uppmuntra en palestinsk statsbildning som med nuvarande ledarskap saknar alla förutsättningar att bli en acceptabel rättsstat. Världen behöver inte ytterligare en dysfunktionell despoti i Mellanöstern.“
   
   Även den allt tydligare uppblossande antisemitismen ser Bengt G Nilsson som ett skäl till att backa upp Israel. Han jämför med hur John Ausonius, “Lasermannen”, utförde sina dåd i en tid då hat mot invandrare göddes av det invandringskritiska partiet Ny Demokrati.
   
   “De huvudsakligen arabiska demonstranterna är påverkade av tidsandan på samma sätt som John Ausonius var det. Det är okej att hata judar, till och med den svenska regeringen tycker ju att de är skyldiga till vårt lidande!”, skriver han, och avslutar: “Allt detta sammantaget gör att det bara finns en rimlig ståndpunkt för mig. Israel, den enda demokratin i Mellanöstern, med alla sina fel och brister, måste försvaras och stödjas. För sin skull och för vår skull. Faktiskt även för palestiniernas skull.”
   
   -Pettersson säger att lösningen finns, juridiskt bindande sedan 1922. Kanske inte perfekt men det bästa vi kan åstadkomma…
   
   Tvåstatslösningen finns redan. Jordanien är en palestinsk stat.
   
   Araberna har redan en stat i Palestina, de kan döpa om Jordanien.
   
   ***
   
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
3. 2023-11-11 10:24:54

   Discovered: 2023-11-11 14:30:09 Hash: 492edb43b6bd1b3ba6e7debd31b4de864ebf67ba
   Title:

   Stridsropen från Gaza blev verklighet
   Description:

   GAZA. När Israel frivilligt och ensidigt gav upp Gaza 2005 var tanken att det skulle dämpa krigshetsen bland palestinierna. Men det blev tvärtom, skriver Bengt G Nilsson på Timbro. För fyra år sedan besökte jag Israel, och passade då på att titta på Gazaremsan. Jag var där till och från för några decennier sedan, men […]
   Content

   GAZA. När Israel frivilligt och ensidigt gav upp Gaza 2005 var tanken att det skulle dämpa krigshetsen bland palestinierna. Men det blev tvärtom, skriver Bengt G Nilsson på Timbro. För fyra år sedan besökte jag Israel, och passade då på att titta på Gazaremsan. Jag var där till och från för några decennier sedan, men den här gången ville jag se området på samma sätt som israeler ser det. Det vill säga från utsidan.
   
   Ett skyddsrum på en lekplats i Sderot. Foto: Bengt G Nilsson
   
   På en höjd någon kilometer från Gazaremsan har israelerna byggt en liten anläggning för att serva journalister och fotografer. Det är en pressläktare, helt enkelt. Där har man utsikt över en stor del av den mur och det stängsel som omgärdar Gaza, och där kan man bevittna de periodiskt återkommande demonstrationerna. De inträffar några gånger per år då palestinier samlas på andra sidan stängslet. Där eldar de bildäck och skanderar hotfulla ramsor mot de sionistiska ockupanterna. De skriker att de ska bryta sig igenom avspärrningarna och tåga mot Jerusalem, där alla judar som vanhelgar de muslimska helgedomarna ska tas omhand vederbörligen.  
   
   ”Vi ska slita ut deras hjärtan!” löd ett stridsrop från en Hamasledare.
   
   Den brittiska dokumentärfilmen One day in Gaza av filmaren Olly Lambert finns tillgänglig på webben. Den handlar om händelserna den 14 maj 2018 då massprotester mot Israel i Gaza urartade till väpnat våld med omkring 60 döda och minst 1 200 skadade palestinier. Några demonstranter som intervjuas i filmen vittnar om hur de drevs av en lust att ta sig igenom det förhatliga staketet och angripa enskilda israeler. ”Vi ska slita ut deras hjärtan!” löd ett stridsrop från en Hamasledare. 
   
   Den närmaste israeliska jordbruksbyn ligger endast 250 meter från gränsstaketet. Människorna där kunde höra stridsropen från Gaza. En av invånarna i byn framträder i filmen och säger att hon inte fann någon anledning att betvivla uppriktigheten i de högljudda palestinska utfästelserna.
   
   En ung palestinsk man berättar om hur han fantiserade om att få slita huvudet av en israel. Bashir Faraj, en pojke i övre tonåren, kanske 20 år gammal, berättar i kameran: ”Jag ville döda en soldat. Om jag fångade en soldat och inte hade en kniv på mig så skulle jag bita ihjäl honom.”
   
   I lekparkerna såg jag färggranna ormar av stora betongrör där barnen kunde ta skydd när de hörde raketlarmet.
   
   De här manifestationerna hade pågått så länge att de betraktades som isolerade och hanterbara våldsutbrott. Men det var före lördagen den sjunde oktober i år. Då inträffade det som demonstranterna vid avspärrningen hade lovat dyrt och heligt.
   
   Jag besökte den israeliska staden Sderot med drygt 25 000 invånare. Det var en vanlig israelisk stad i de flesta avseenden. Det som gjorde den lite udda var att den ända sedan Hamas fick makten i Gaza återkommande hade beskjutits med raketer. I början var det hemmagjorda flygfarkoster byggda av järnrör med en sprängladdning ombord, men i dag har Hamas betydligt mer sofistikerade vapen. Ett omfattande larmsystem varnade invånarna för inkommande raketer, och då hade de femton sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Varje bostadshus hade en tillbyggnad i form av ett skyddsrum. Sannolikt räddade det livet på några den fasanfulla lördagen, men långt ifrån alla. Bara i Sderot uppges omkring 250 människor ha dödats.   
   
   I lekparkerna såg jag färggranna ormar av stora betongrör där barnen kunde ta skydd när de hörde raketlarmet. Men terrorister som attackerade i bil fanns det inget skydd mot. 
   
   Den muslimska motståndsrörelsen Hamas grundades 1987 som en gren av det egyptiska muslimska brödraskapet. Det hände under den första intifadan, det palestinska upproret. Hamas var en missnöjesyttring. Den etablerade palestinska rörelsen al-Fatah under ledning av Yassir Arafat ansågs av många vara tandlös och korrumperad. Hamas vann snabbt många anhängare, framför allt i Gaza men inte i samma utsträckning på Västbanken. Dess offentliga målsättning är att befria hela Palestina, vilket innebär krossandet av staten Israel.
   
   ***
   
   2006 hölls det senaste palestinska parlamentsvalet och då vann Hamas övertygande över Fatah. Det ledde till skarpa motsättningar mellan de två grupperna i Gaza, konflikten utmynnade i öppet krig som Hamas vann. Arafats grupp förvisades från Gaza och Hamas inledde ett drakoniskt styre med stark tonvikt på strikt religiös efterlevnad på alla nivåer. Omvärlden reagerade med att försöka begränsa utvecklingsbiståndet till den palestinska myndigheten, men det lämnade en dålig smak i munnen på många. Hamas hade ju faktiskt vunnit ett – såvitt känt – korrekt genomfört val. Att ett parti som segrat i ett demokratiskt val skulle straffas med ekonomiska sanktioner såg inte bra ut. 
   
   Sveriges bistånd till det som UD kallar Palestina har under många år legat i topp internationellt. Det gäller särskilt det ekonomiska stödet till UNRWA, FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar. Det har en stark närvaro i Gaza med omkring 30 000 anställda, nästan alla är palestinier. UNRWA anklagas gång på gång för samröre med Hamas, men på grund av den humanitära profilen har kritiker inte lyckats få till stånd någon förändring av verksamheten. Mest av allt förlitar sig Hamas på finansiering från Qatar. Nu kommer troligen biståndet till den palestinska myndigheten att revideras på många håll. Österrike och Tyskland har redan sagt att de fryser sitt bistånd. Även EU-kommissionen gör det. Dess bistånd är motsvarande hela åtta miljarder kronor. Sverige bidrar förstås.
   
   I Sverige säger sig både Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) vilja dra in biståndet till den palestinska myndigheten. Biståndsminister Johan Forsell (M) säger att en översyn pågår. 
   
   Israel har alltsedan 2001 beskjutits med raketer och svarat med bombanfall. Dessa minikrig har varit så frekventa att de har betraktats som självklara och förutsägbara. Det som nu pågår är på en helt annan nivå. Israel kan lamslå Gaza genom att stänga av all elektricitet, all införsel av förnödenheter inklusive fordonsbränsle, men det kommer att väcka omfattande protester från omvärlden. Eftersom Gaza är under israelisk blockad sedan länge, är Israel skyldigt att tillåta inflödet av nödvändiga varor.  
   
   Israel gav upp Gaza frivilligt 2005. Det var inte resultatet av några förhandlingar, utan en enskild israelisk åtgärd. Tanken var att Israel genom att gå Gazaborna och den palestinska myndigheten till mötes skulle dämpa krigshetsen och skapa förutsättningar för fred i hela regionen.
   
   I stället blev det tvärtom.
   
   BENGT G NILSSON, Bengt G Nilsson är journalist och författare till bland annat boken ”Israel och hennes fiender”.
   
   Bengt G Nilsson: ”Därför har jag bytt åsikt i Israel-Palestinafrågan”
   
   Svenskt bistånd ska inte finansiera Israelhat
   
   I Sverige har gerillan alltid rätt
   
   Steget efter
   
   TIDIGARE 2020-03-23 Ny bok släppt idag: Israel och hennes fiender
   
   HISTORIA. I dag släpps Bengt G Nilssons bok “Israel och hennes fiender”. Författaren säger: Israel och hennes fiender” är min berättelse om konflikten mellan Israel och palestinierna. Boken är också en uppgörelse med min egen analys av denna stora tvist som jag har följt ända sedan 1972 då jag första gången besökte regionen.
   
   Situationen har förändrats under de snart 50 år som har passerat, och det har även jag. Som journalist var jag verksam i Mellanöstern från början av 1980-talet till mitten av 1990-talet, jag skrev för tidningar och arbetade också som utrikesreporter på Sveriges Television. Jag träffade flera av de framträdande politiska personligheterna under den perioden, bland andra Yassir Arafat, Olof Palme och Sten Andersson, och senare även andra som deltog i de förberedande samtalen och förhandlingarna inför fredsavtalet i Oslo 1993. Jag umgicks också med kända svenska Palestinasympatisörer och deltog i möten och resor till Israel och de ockuperade områdena. Jag fick en mycket god inblick i den politiska miljö där Israel och Palestinafrågan diskuterades.
   
   Från att ha sympatiserat starkt med de palestinska nationalistiska kraven blev jag efterhand alltmer skeptisk till dessa. Jag började ifrågasätta palestiniernas vilja och förmåga att bygga en egen demokratisk rättsstat, vilket fredsavtalet i Oslo 1993 syftade till. Det blev också allt tydligare att det ofta var ren antisemitism som låg bakom kraven på att Israel skulle underordna sig de palestinska kraven.
   
   Det var en insikt som fick mig att helt ompröva konfliktens kärna och min egen syn på densamma. Jag har bytt ståndpunkt och anser i dag att det är en plikt för var och en som tror på betydelsen av demokratiska rättsstater att stödja Israel i hennes kamp för överlevnad.
   
   Bengt G Nilsson, journalist och författare.
   
   Om Bengt G Nilsson på Wikipedia…
   
   Köp boken HÄR…
   
   Bengt G Nilsson Foto: Mats Edman Studio Artemis
   
   TIDIGARE 2018-01-17. SVT-reporter och Palestina-vän bytte fot i Israelfrågan
   
   MELLANÖSTERN. Under många år var journalisten och författaren Bengt G Nilsson sympatiskt inställd till palestiniernas kamp för en egen stat, sida vid sida med Israel. I dag har han bytt fot, och ser bland annat hur arabvärlden utnyttjar de palestinska flyktingarna som brickor i ett politiskt spel.
   
   Bengt G Nilsson förklarar bakgrunden på tankesmedjan Timbros webbtidning.
   
   “I 46 år har jag följt utvecklingen i Mellanöstern, under 36 av dessa år som journalist och författare. Som reporter anställd på bland annat SVT var det länge mitt jobb att rapportera om den politiska processen och den palestinska civilbefolkningens förfärliga levnadsvillkor i miserabla flyktingläger, eller i kamp med israeliska bosättare på ockuperad mark. Det var lätt att sympatisera med palestiniernas nationalistiska aspirationer, deras dröm om en egen stat”, skriver han inledningsvis.
   
   “I dag har jag tänkt om. Jag tror inte längre att det är möjligt för palestinierna att under överskådlig tid bygga en fungerande, demokratisk nationalstat. Jag anser att det i stället är Israels krav på säkra och erkända gränser som har högsta prioritet”.
   
   Bengt G Nilsson beskriver hur de svenska socialdemorkaternas relation till Israel svängde efter sexdagarskriget 1967, och hur närheten till PLO förstärkes av personliga vänskapsband mellan Yassir Arafat och ledande socialdemokrater som Olof Palme och Sten Andersson.
   
   Att Socialdemokraternas solidaritet med palestinerna inte har sviktat, trots att hoppet om en demokratisering under president Mahmoud Abbas kommit på skam, beror enligt Bengt G Nilsson på det han beskriver som Israels ockupationspolitik.
   
   Dessutom, menar han, går den känslostyrda rapporteringen från konflikten hand i hand med PLO:s och de omgivande arabländernas behandling av de palestinska flyktingarna – de utnyttjas av sina arabiska bröder som brickor i ett politiskt spel, och förvägras möjlighet till integration i sina värdländer.
   
   “Frihet och välstånd för palestinierna i de länder dit de flydde har i alla tider stått i motsatsställning till den nationalistiska kampen. […] Därför har palestinierna hållits kvar i ofrihet och fattigdom”, skriver Bengt G Nilsson, och tillägger att Israel velat neka palestinier i östra Jerusalem medborgarskap.
   
   Det som “slutgiltigt” fick Bengt G Nilsson att ändra inställning i “konflikten Israel – Palestina” var den arabiska våren 2011, skriver han, och insikten om att revolten aldrig skulle spilla över till det demokratiska Israel.
   
   “Det finns inga skäl att uppmuntra en palestinsk statsbildning som med nuvarande ledarskap saknar alla förutsättningar att bli en acceptabel rättsstat. Världen behöver inte ytterligare en dysfunktionell despoti i Mellanöstern.“
   
   Även den allt tydligare uppblossande antisemitismen ser Bengt G Nilsson som ett skäl till att backa upp Israel. Han jämför med hur John Ausonius, “Lasermannen”, utförde sina dåd i en tid då hat mot invandrare göddes av det invandringskritiska partiet Ny Demokrati.
   
   “De huvudsakligen arabiska demonstranterna är påverkade av tidsandan på samma sätt som John Ausonius var det. Det är okej att hata judar, till och med den svenska regeringen tycker ju att de är skyldiga till vårt lidande!”, skriver han, och avslutar: “Allt detta sammantaget gör att det bara finns en rimlig ståndpunkt för mig. Israel, den enda demokratin i Mellanöstern, med alla sina fel och brister, måste försvaras och stödjas. För sin skull och för vår skull. Faktiskt även för palestiniernas skull.”
   
   -Pettersson säger att lösningen finns, juridiskt bindande sedan 1922. Kanske inte perfekt men det bästa vi kan åstadkomma…
   
   Tvåstatslösningen finns redan. Jordanien är en palestinsk stat.
   
   Araberna har redan en stat i Palestina, de kan döpa om Jordanien.
   
   ***
   
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
4. 2023-11-11 10:24:54

   Discovered: 2023-11-11 11:32:05 Hash: 92ce613cf820cfe6076c592b55d7e7ff388191a5
   Title:

   Stridsropen från Gaza blev verklighet
   Description:

   GAZA. När Israel frivilligt och ensidigt gav upp Gaza 2005 var tanken att det skulle dämpa krigshetsen bland palestinierna. Men det blev tvärtom, skriver Bengt G Nilsson på Timbro. För fyra år sedan besökte jag Israel, och passade då på att titta på Gazaremsan. Jag var där till och från för några decennier sedan, men […]
   Content

   GAZA. När Israel frivilligt och ensidigt gav upp Gaza 2005 var tanken att det skulle dämpa krigshetsen bland palestinierna. Men det blev tvärtom, skriver Bengt G Nilsson på Timbro. För fyra år sedan besökte jag Israel, och passade då på att titta på Gazaremsan. Jag var där till och från för några decennier sedan, men den här gången ville jag se området på samma sätt som israeler ser det. Det vill säga från utsidan.
   
   Ett skyddsrum på en lekplats i Sderot. Foto: Bengt G Nilsson
   
   På en höjd någon kilometer från Gazaremsan har israelerna byggt en liten anläggning för att serva journalister och fotografer. Det är en pressläktare, helt enkelt. Där har man utsikt över en stor del av den mur och det stängsel som omgärdar Gaza, och där kan man bevittna de periodiskt återkommande demonstrationerna. De inträffar några gånger per år då palestinier samlas på andra sidan stängslet. Där eldar de bildäck och skanderar hotfulla ramsor mot de sionistiska ockupanterna. De skriker att de ska bryta sig igenom avspärrningarna och tåga mot Jerusalem, där alla judar som vanhelgar de muslimska helgedomarna ska tas omhand vederbörligen.  
   
   ”Vi ska slita ut deras hjärtan!” löd ett stridsrop från en Hamasledare.
   
   Den brittiska dokumentärfilmen One day in Gaza av filmaren Olly Lambert finns tillgänglig på webben. Den handlar om händelserna den 14 maj 2018 då massprotester mot Israel i Gaza urartade till väpnat våld med omkring 60 döda och minst 1 200 skadade palestinier. Några demonstranter som intervjuas i filmen vittnar om hur de drevs av en lust att ta sig igenom det förhatliga staketet och angripa enskilda israeler. ”Vi ska slita ut deras hjärtan!” löd ett stridsrop från en Hamasledare. 
   
   Den närmaste israeliska jordbruksbyn ligger endast 250 meter från gränsstaketet. Människorna där kunde höra stridsropen från Gaza. En av invånarna i byn framträder i filmen och säger att hon inte fann någon anledning att betvivla uppriktigheten i de högljudda palestinska utfästelserna.
   
   En ung palestinsk man berättar om hur han fantiserade om att få slita huvudet av en israel. Bashir Faraj, en pojke i övre tonåren, kanske 20 år gammal, berättar i kameran: ”Jag ville döda en soldat. Om jag fångade en soldat och inte hade en kniv på mig så skulle jag bita ihjäl honom.”
   
   I lekparkerna såg jag färggranna ormar av stora betongrör där barnen kunde ta skydd när de hörde raketlarmet.
   
   De här manifestationerna hade pågått så länge att de betraktades som isolerade och hanterbara våldsutbrott. Men det var före lördagen den sjunde oktober i år. Då inträffade det som demonstranterna vid avspärrningen hade lovat dyrt och heligt.
   
   Jag besökte den israeliska staden Sderot med drygt 25 000 invånare. Det var en vanlig israelisk stad i de flesta avseenden. Det som gjorde den lite udda var att den ända sedan Hamas fick makten i Gaza återkommande hade beskjutits med raketer. I början var det hemmagjorda flygfarkoster byggda av järnrör med en sprängladdning ombord, men i dag har Hamas betydligt mer sofistikerade vapen. Ett omfattande larmsystem varnade invånarna för inkommande raketer, och då hade de femton sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Varje bostadshus hade en tillbyggnad i form av ett skyddsrum. Sannolikt räddade det livet på några den fasanfulla lördagen, men långt ifrån alla. Bara i Sderot uppges omkring 250 människor ha dödats.   
   
   I lekparkerna såg jag färggranna ormar av stora betongrör där barnen kunde ta skydd när de hörde raketlarmet. Men terrorister som attackerade i bil fanns det inget skydd mot. 
   
   Den muslimska motståndsrörelsen Hamas grundades 1987 som en gren av det egyptiska muslimska brödraskapet. Det hände under den första intifadan, det palestinska upproret. Hamas var en missnöjesyttring. Den etablerade palestinska rörelsen al-Fatah under ledning av Yassir Arafat ansågs av många vara tandlös och korrumperad. Hamas vann snabbt många anhängare, framför allt i Gaza men inte i samma utsträckning på Västbanken. Dess offentliga målsättning är att befria hela Palestina, vilket innebär krossandet av staten Israel.
   
   ***
   
   2006 hölls det senaste palestinska parlamentsvalet och då vann Hamas övertygande över Fatah. Det ledde till skarpa motsättningar mellan de två grupperna i Gaza, konflikten utmynnade i öppet krig som Hamas vann. Arafats grupp förvisades från Gaza och Hamas inledde ett drakoniskt styre med stark tonvikt på strikt religiös efterlevnad på alla nivåer. Omvärlden reagerade med att försöka begränsa utvecklingsbiståndet till den palestinska myndigheten, men det lämnade en dålig smak i munnen på många. Hamas hade ju faktiskt vunnit ett – såvitt känt – korrekt genomfört val. Att ett parti som segrat i ett demokratiskt val skulle straffas med ekonomiska sanktioner såg inte bra ut. 
   
   Sveriges bistånd till det som UD kallar Palestina har under många år legat i topp internationellt. Det gäller särskilt det ekonomiska stödet till UNRWA, FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar. Det har en stark närvaro i Gaza med omkring 30 000 anställda, nästan alla är palestinier. UNRWA anklagas gång på gång för samröre med Hamas, men på grund av den humanitära profilen har kritiker inte lyckats få till stånd någon förändring av verksamheten. Mest av allt förlitar sig Hamas på finansiering från Qatar. Nu kommer troligen biståndet till den palestinska myndigheten att revideras på många håll. Österrike och Tyskland har redan sagt att de fryser sitt bistånd. Även EU-kommissionen gör det. Dess bistånd är motsvarande hela åtta miljarder kronor. Sverige bidrar förstås.
   
   I Sverige säger sig både Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) vilja dra in biståndet till den palestinska myndigheten. Biståndsminister Johan Forsell (M) säger att en översyn pågår. 
   
   Israel har alltsedan 2001 beskjutits med raketer och svarat med bombanfall. Dessa minikrig har varit så frekventa att de har betraktats som självklara och förutsägbara. Det som nu pågår är på en helt annan nivå. Israel kan lamslå Gaza genom att stänga av all elektricitet, all införsel av förnödenheter inklusive fordonsbränsle, men det kommer att väcka omfattande protester från omvärlden. Eftersom Gaza är under israelisk blockad sedan länge, är Israel skyldigt att tillåta inflödet av nödvändiga varor.  
   
   Israel gav upp Gaza frivilligt 2005. Det var inte resultatet av några förhandlingar, utan en enskild israelisk åtgärd. Tanken var att Israel genom att gå Gazaborna och den palestinska myndigheten till mötes skulle dämpa krigshetsen och skapa förutsättningar för fred i hela regionen.
   
   I stället blev det tvärtom.
   
   BENGT G NILSSON, Bengt G Nilsson är journalist och författare till bland annat boken ”Israel och hennes fiender”.
   
   Bengt G Nilsson: ”Därför har jag bytt åsikt i Israel-Palestinafrågan”
   
   Svenskt bistånd ska inte finansiera Israelhat
   
   I Sverige har gerillan alltid rätt
   
   Steget efter
   
   TIDIGARE 2020-03-23 Ny bok släppt idag: Israel och hennes fiender
   
   HISTORIA. I dag släpps Bengt G Nilssons bok “Israel och hennes fiender”. Författaren säger: Israel och hennes fiender” är min berättelse om konflikten mellan Israel och palestinierna. Boken är också en uppgörelse med min egen analys av denna stora tvist som jag har följt ända sedan 1972 då jag första gången besökte regionen.
   
   Situationen har förändrats under de snart 50 år som har passerat, och det har även jag. Som journalist var jag verksam i Mellanöstern från början av 1980-talet till mitten av 1990-talet, jag skrev för tidningar och arbetade också som utrikesreporter på Sveriges Television. Jag träffade flera av de framträdande politiska personligheterna under den perioden, bland andra Yassir Arafat, Olof Palme och Sten Andersson, och senare även andra som deltog i de förberedande samtalen och förhandlingarna inför fredsavtalet i Oslo 1993. Jag umgicks också med kända svenska Palestinasympatisörer och deltog i möten och resor till Israel och de ockuperade områdena. Jag fick en mycket god inblick i den politiska miljö där Israel och Palestinafrågan diskuterades.
   
   Från att ha sympatiserat starkt med de palestinska nationalistiska kraven blev jag efterhand alltmer skeptisk till dessa. Jag började ifrågasätta palestiniernas vilja och förmåga att bygga en egen demokratisk rättsstat, vilket fredsavtalet i Oslo 1993 syftade till. Det blev också allt tydligare att det ofta var ren antisemitism som låg bakom kraven på att Israel skulle underordna sig de palestinska kraven.
   
   Det var en insikt som fick mig att helt ompröva konfliktens kärna och min egen syn på densamma. Jag har bytt ståndpunkt och anser i dag att det är en plikt för var och en som tror på betydelsen av demokratiska rättsstater att stödja Israel i hennes kamp för överlevnad.
   
   Bengt G Nilsson, journalist och författare.
   
   Om Bengt G Nilsson på Wikipedia…
   
   Köp boken HÄR…
   
   Bengt G Nilsson Foto: Mats Edman Studio Artemis
   
   TIDIGARE 2018-01-17. SVT-reporter och Palestina-vän bytte fot i Israelfrågan
   
   MELLANÖSTERN. Under många år var journalisten och författaren Bengt G Nilsson sympatiskt inställd till palestiniernas kamp för en egen stat, sida vid sida med Israel. I dag har han bytt fot, och ser bland annat hur arabvärlden utnyttjar de palestinska flyktingarna som brickor i ett politiskt spel.
   
   Bengt G Nilsson förklarar bakgrunden på tankesmedjan Timbros webbtidning.
   
   “I 46 år har jag följt utvecklingen i Mellanöstern, under 36 av dessa år som journalist och författare. Som reporter anställd på bland annat SVT var det länge mitt jobb att rapportera om den politiska processen och den palestinska civilbefolkningens förfärliga levnadsvillkor i miserabla flyktingläger, eller i kamp med israeliska bosättare på ockuperad mark. Det var lätt att sympatisera med palestiniernas nationalistiska aspirationer, deras dröm om en egen stat”, skriver han inledningsvis.
   
   “I dag har jag tänkt om. Jag tror inte längre att det är möjligt för palestinierna att under överskådlig tid bygga en fungerande, demokratisk nationalstat. Jag anser att det i stället är Israels krav på säkra och erkända gränser som har högsta prioritet”.
   
   Bengt G Nilsson beskriver hur de svenska socialdemorkaternas relation till Israel svängde efter sexdagarskriget 1967, och hur närheten till PLO förstärkes av personliga vänskapsband mellan Yassir Arafat och ledande socialdemokrater som Olof Palme och Sten Andersson.
   
   Att Socialdemokraternas solidaritet med palestinerna inte har sviktat, trots att hoppet om en demokratisering under president Mahmoud Abbas kommit på skam, beror enligt Bengt G Nilsson på det han beskriver som Israels ockupationspolitik.
   
   Dessutom, menar han, går den känslostyrda rapporteringen från konflikten hand i hand med PLO:s och de omgivande arabländernas behandling av de palestinska flyktingarna – de utnyttjas av sina arabiska bröder som brickor i ett politiskt spel, och förvägras möjlighet till integration i sina värdländer.
   
   “Frihet och välstånd för palestinierna i de länder dit de flydde har i alla tider stått i motsatsställning till den nationalistiska kampen. […] Därför har palestinierna hållits kvar i ofrihet och fattigdom”, skriver Bengt G Nilsson, och tillägger att Israel velat neka palestinier i östra Jerusalem medborgarskap.
   
   Det som “slutgiltigt” fick Bengt G Nilsson att ändra inställning i “konflikten Israel – Palestina” var den arabiska våren 2011, skriver han, och insikten om att revolten aldrig skulle spilla över till det demokratiska Israel.
   
   “Det finns inga skäl att uppmuntra en palestinsk statsbildning som med nuvarande ledarskap saknar alla förutsättningar att bli en acceptabel rättsstat. Världen behöver inte ytterligare en dysfunktionell despoti i Mellanöstern.“
   
   Även den allt tydligare uppblossande antisemitismen ser Bengt G Nilsson som ett skäl till att backa upp Israel. Han jämför med hur John Ausonius, “Lasermannen”, utförde sina dåd i en tid då hat mot invandrare göddes av det invandringskritiska partiet Ny Demokrati.
   
   “De huvudsakligen arabiska demonstranterna är påverkade av tidsandan på samma sätt som John Ausonius var det. Det är okej att hata judar, till och med den svenska regeringen tycker ju att de är skyldiga till vårt lidande!”, skriver han, och avslutar: “Allt detta sammantaget gör att det bara finns en rimlig ståndpunkt för mig. Israel, den enda demokratin i Mellanöstern, med alla sina fel och brister, måste försvaras och stödjas. För sin skull och för vår skull. Faktiskt även för palestiniernas skull.”
   
   -Pettersson säger att lösningen finns, juridiskt bindande sedan 1922. Kanske inte perfekt men det bästa vi kan åstadkomma…
   
   Tvåstatslösningen finns redan. Jordanien är en palestinsk stat.
   
   Araberna har redan en stat i Palestina, de kan döpa om Jordanien.
   
   ***
   
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168