Tornevall Networks

Tonårsutvisningar är ordet på mångas läppar. Är det en korrekt beskrivning eller är det ord man väljer för att skapa känslor?

Medier, politiker och opinionsbildare vältrar sig just nu i orden barn- och tonårsutvisningar. Att man inte sätter vare sig 8-åringar eller 8 månader gamla bebisar ensamma på ett flyg är numera klarlagt. Det var en lögn från första början och ett påhitt för att framkalla känslor.

Henrik Jönsson hade rätt i Kvartals veckopanel när han ifrågasatte ordet ”tonårsutvisningar”. Tonåring är du från 13, men det har aldrig varit aktuellt att skilja 13-åringar, 15-åringar eller ens 17-åringar från sina familjer. Det handlar om 18-åringar som i Sverige räknas som juridiskt vuxna. Däremot berör ordet ”tonåringar” mer än vad ordet ”18-åringar” gör och det är därför det första ordet används i debatten. Däremot vore det mer ärligt, som Jönsson sade i podden, att använda ordet ”18-årsutvisningar”.

Vi vet att ordet ”barn” använts i tidigare sammanhang. Henrik Jönsson tog upp detta i sin senaste lördagskrönika och den kommer också att debatteras i måndagens 100%. Alla minns de apatiska flyktingbarnen 2005 som visade sig vara en bluff. Vi minns också hur ordet barn användes under asylkaoset 2015 när troligen förvånade unga män med gles hårväxt, skäggstubb och basröst plötsligt fick sina åldrar sänkta med flertalet år.

Orden ”barn” och ”tonåringar” används för att framkalla de känslor som används i debatten. Troligen är det därför som främst kvinnor gråter ut i tidningar, tv och i sina sociala medier.

En 18-åring kan vara trevlig, skötsam och villig att bidra till tillväxten i vårt land. En 18-åring kan också vara raka motsatsen. Tror ni att medier, politiker och opinionsbildare vore villiga att lyfta fram exempel med 18-åringar som våldtagit, mördat, rånat och levt rövare sedan tidig ålder? Svaret är förstås nej, även om också de är barn till föräldrar som de nu ska skiljas från.