Tornevall Networks

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen.

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.