Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for joakimlamotte.se. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
310486e757114ea43ee962164f7f9e2d08656b29Jonatan Alfvén döms för att ha berättat sanningen om dömda sexualbrottslingar. Domen visar hur orimlig svensk förtalslagstiftning har blivit och varför den måste ändras nu.
I dag dömdes opinionsbildaren Jonatan Alfvén för grovt förtal efter att ha publicerat namn, bild och bostadsort på fem män som dömts för sexualbrott och sexualbrott mot barn. Uppgifterna var inte påhittade. Alfvén hade inte fabricerat några anklagelser eller spridit lösa rykten. Enligt Stockholms tingsrätt byggde publiceringarna huvudsakligen på information från offentliga domar.
Ändå är det Jonatan Alfvén som nu är dömd för brott.
Han får villkorlig dom och dagsböter och ska dessutom betala skadestånd till männen han publicerat uppgifter om. Tingsrätten anser att spridningen till en så stor och obestämd krets människor inte varit försvarlig.
Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på varför svensk förtalslagstiftning måste förändras.
Problemet är nämligen större än Jonatan Alfvén. I Sverige räcker det inte att en uppgift är sann för att du ska gå fri från ansvar för förtal. Du kan berätta sanningen om en människa och ändå själv bli brottsling. Till och med när sanningen finns svart på vitt i en offentlig dom.
Naturligtvis måste människor ha ett skydd mot hänsynslösa uthängningar. Ingen vill ha ett samhälle där falska anklagelser och privata vendettor kan spridas utan konsekvenser.
Men någonstans på vägen har den svenska lagstiftningen hamnat snett.
Det blir särskilt tydligt när det handlar om sexualbrott och övergrepp mot barn. Då kan intresset av att skydda den dömdes anseende ställas mot andra människors möjlighet att känna till en potentiell risk i sin närhet. I den avvägningen måste sanningen och allmänintresset väga betydligt tyngre än de gör i dag.
Jonatan Alfvén är dessutom långt ifrån ensam. Dumpens ansvarige utgivare Sara Nilsson har dömts för förtal efter publiceringar om män som sökt sexuella kontakter med barn. Andra opinionsbildare och privatpersoner har hamnat i samma juridiska träsk.
Regeringen tycks åtminstone ha förstått att något är fel. I augusti tillsattes en parlamentarisk kommitté som ska se över förtalsbestämmelserna. Justitieminister Gunnar Strömmer har själv sagt att det inte är rimligt att någon ska dömas för förtal för att exempelvis varna sina grannar för en dömd våldtäktsman eller pedofil.
Det är bra. Men Jonatan Alfvéns dom visar också att frågan är akut.
Utredningen om förtalsbrottet ska redovisas först i augusti 2027. Därefter väntar den vanliga politiska processen innan en eventuell ny lag kan träda i kraft. Under tiden fortsätter dagens regler att gälla, där pedofiler håvar in skadeståndspengar på löpande band.
Mer absurt än så kan det knappast bli.
Jonatan Alfvéns dom borde därför bli en väckarklocka för hela riksdagen. Sverige behöver ett starkt integritetsskydd, men vi behöver också en lagstiftning som förstår skillnaden mellan förtal och legitim information av tydligt allmänintresse.
Det är hög tid att sanningen får väga tyngre i svensk förtalslagstiftning.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
f891c762c71fc5a0babfdfc64f899e539dc0e43bTvå veckor före valet släpper SVT en hyllningsdokumentär om Greta Thunberg. I Morgonstudion följdes den upp med mjuka frågor, politiska utspel och ett budskap om att rösta rött.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!7Quq!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fac6fd93f-4618-4a38-a9ed-0e8b6139fb4b_439x251.pngSVT släpper hyllningsdokumentär om Greta Thunberg två veckor innan valet.
Det är mindre än två veckor kvar till valet och i morse gästades Morgonstudion av Greta Thunberg tillsammans med Helena Molin, regissören bakom SVT:s nya dokumentär om just Greta Thunberg.
Det blev en märklig uppvisning i den sorts journalistik som tycks uppstå när SVT intervjuar människor man redan från början sympatiserar med.
”Hur känns det att se de här bilderna?”, ”Vad tänker du när du tittar på den där tjejen som satt där?” och ”Hur känner du då Greta?” löd några av programledarnas frågor.
Jag satt och väntade på att intervjun skulle börja på riktigt. Det gjorde den aldrig.
Greta Thunberg är inte längre den okända 15-åriga flickan utanför riksdagen. Hon är numera vuxen och en av världens mest kända politiska aktivister med en enorm möjlighet att påverka opinionen. Dessutom har hennes aktivism under senare år breddats kraftigt, inte minst genom hennes engagemang för Gaza.
Det borde finnas en uppsjö kritiska frågor att ställa. Om hennes syn på kärnkraft och klimatpolitik. Om påståenden och fakta som går emot hennes egen världsbild. Om hennes agerande efter massakern den 7 oktober. Om kritiken kring hennes kontakter och framträdanden tillsammans med personer och organisationer som anklagats för kopplingar till Hamas och antisemitism. Var går hennes egen gräns? Hur ser hon på Hamas? Hur ser hon på antisemitismen inom delar av den rörelse hon demonstrerat tillsammans med?
Inte en enda sådan fråga kom.
I stället fick Greta berätta om sitt engagemang medan programledarna serverade mjuka frågor och hjälpte henne vidare i resonemangen. Men det verkligt anmärkningsvärda inträffade när programledaren konstaterade att det är valrörelse och frågade dokumentärens regissör Helena Molin om det spelar någon roll hur människor röstar.
”Självklart gör det det”, svarade Molin och hänvisade till ”oberoende kartläggningar” som enligt henne visar vilka partier som är bättre respektive sämre för klimatet. Sedan kom slutsatsen att högerpartierna är dåliga medan vänsterpartierna är bra. Detta ska ”vi alla ta till oss” enligt SVT:s Helena Molin.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!h52c!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F9d637c66-a98c-4b8a-8e9f-461c0c072fb3_439x251.webpHelena Molin har producerat SVT:s Greta Thunbergdokumentär.
Två veckor före valet sitter alltså en SVT-regissör i Morgonstudion och förklarar för svenska folket vilken politisk sida man inte bör rösta på.
Programledaren ställde ingen kritisk följdfråga om hur det uttalandet rimmar med SVT:s krav på opartiskhet. I stället skickades frågan vidare till Greta, som konstaterade att det i regeringen sitter ett parti med ”pinfärska nynazistiska rötter” och att frågan till slut inte längre handlar om politik utan om ”ifall man är medmänniska”.
Inte heller där kom någon kritisk följdfråga. Inslaget avslutades i stället med information om var tittarna kunde se mer av Greta på SVT play.
För att förstå hur bisarrt detta är behöver man bara vända på situationen. Föreställ er att SVT två veckor före valet hade producerat en hyllningsdokumentär om exempelvis Nick Alinias politiska engagemang. Därefter hade han bjudits in till Morgonstudion, fått en lång rad vänliga frågor och kunnat förklara varför vänsterns politik är skadlig för Sverige. Bredvid honom hade dokumentärens regissör sedan fyllt i att oberoende undersökningar visar att vänstersidan är farlig och att ”vi alla ska ta till oss” detta inför valet.
Hade någon på SVT betraktat det som opartisk journalistik?
Problemet är naturligtvis inte att Greta Thunberg intervjuas. Hon är en internationellt betydelsefull politisk aktivist och därför journalistiskt intressant. Men hennes enorma inflytande borde vara ett argument för hårdare frågor, inte för att programledarna ska behandla henne som en porslinsfigur.
SVT brukar försäkra oss om att oberoende och opartiskhet är själva fundamentet för public service. Det borde väl vara extra relevant så här två veckor innan valet, kan man tycka.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
1adeba46b2a4a3b0c7dbc2e5efe9f2ad0d74717bHär är alla detaljer från domen och förundersökningen
0e287dbf53385bd9077a046d5c6d9e6d83673811När Janne Josefsson filmade politiker med dold kamera fick han Stora Journalistpriset. När Christian Peterson gör samma sak polisanmäls han av Centerpartiet.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!4AM7!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F08aa69ea-3f24-4998-b151-66c68af3ed44_1029x628.jpegChristian Peterson ställde frågor till Centerpartiets Lena-Maria Jansson. Nu är han polisanmäld.
Kanske har ni sett klippet där Centerpartiets politiska sekreterare i Uppsala, Lena-Maria Jansson, uttalar sig om dömda pedofiler och drar en minst sagt häpnadsväckande parallell till snatteri.
Filmen är inspelad med dold kamera av frilansjournalisten Christian Peterson, som driver en egen nyhetssajt med utgivningsbevis och bland annat gör uppdrag åt nyhetskanalen Riks.
I klippet frågar Peterson om grannar bör få veta om en person som dömts för sexualbrott mot barn flyttar in i deras område. Jansson resonerar kring att den dömde har avtjänat sitt straff och frågar retoriskt om den som åkt fast för snatteri aldrig mer ska få gå in i ett varuhus.
Svaret blev ett smärre haveri och klippet spreds snabbt i sociala medier, där det bland annat delades av Pernilla Wahlgren. Inte särskilt konstigt. Uttalandet är anmärkningsvärt i sig och blir knappast mindre uppseendeväckande mot bakgrund av de pedofilskandaler som tidigare skakat Centerpartiet.
Men det verkligt anmärkningsvärda kommer efteråt. I stället för att förklara och utveckla sin hållning väljer Jansson att polisanmäla Christian Peterson för förtal, efter råd från sina kollegor i Centerpartiet.
En journalist ställer alltså en fråga till en politiskt anställd person. Hon svarar. Svaret filmas och publiceras. När människor reagerar på vad hon själv har sagt blir journalisten polisanmäld. Det är ett agerande som enligt mig inte hör hemma i en demokrati.
Och låt oss inte låtsas som att själva metoden skulle vara något främmande inslag i svensk journalistik. Dold kamera har använts i decennier inom granskande journalistik. Det kanske mest berömda exemplet är Uppdrag gransknings valstugereportage inför valet 2002, då Janne Josefsson gick runt i svenska valstugor och filmade politiker i smyg.
Reportaget slog ner som en bomb, politiker fick avgå och Janne Josefsson belönades med Stora Journalistpriset för Årets avslöjande.
Kontrasten till dagens situation är närmast absurd. Föreställ er om Moderaterna efter valstugereportaget 2002 hade polisanmält Janne Josefsson för förtal eftersom de ogillade konsekvenserna av vad deras egna företrädare sagt framför hans dolda kamera. Mediesverige hade gått i taket, och med all rätt.
Men när Christian Peterson polisanmäls är det märkligt tyst.
Det är extra bekymmersamt eftersom den svenska förtalslagstiftningen innebär att en uppgift inte automatiskt är straffri bara för att den är sann. Vi har under senare tid sett uppmärksammade fall där människor dragits inför rätta efter att ha publicerat sanna uppgifter om personer dömda för sexualbrott. Mot den bakgrunden borde det åtminstone väcka debatt när en politiker använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter en publicering.
Man kunde därför förvänta sig att Journalistförbundet och landets alla högljudda försvarare av pressfriheten skulle reagera. Men någon större upprördhet syns inte till.
Sveriges Radio väljer i stället att göra ett reportage där fokus hamnar på hur Centerpartiets valarbetare mår efter publiceringen. Regionrådet Unn Harsem får berätta om den skärrade stämningen och svara på frågor om hur människorna i valstugan mår.
Det är en närmast surrealistisk journalistisk prioritering. En politiker polisanmäler en journalist efter att hennes egna uttalanden publicerats, men strålkastarljuset riktas mot hur jobbig publiceringen varit för partiet.
Sannolikt spelar det roll att Christian Peterson är en frilansjournalist på högerkanten som enligt egen beskrivning granskar bland annat vänsteraktivism och migration. Han tillhör helt enkelt inte den fina journalistiska sfär där rätt redaktion bakom ryggen tycks ge automatiskt tillträde till solidariteten.
Lek med tanken att en journalist från vänstertidningen Dagens ETC i stället hade gått runt med dold kamera i Sverigedemokraternas valstugor och fått en SD-företrädare att göra motsvarande uppseendeväckande uttalanden. Om Sverigedemokraterna därefter hade svarat med en polisanmälan för förtal är det svårt att föreställa sig samma tystnad. Jimmie Åkesson hade sannolikt jagats med blåslampa och det hade varnats för såväl hot mot pressfriheten som angrepp på demokratin.
Och den kritiken hade varit berättigad.
För pressfriheten kan inte fungera så att den bara gäller journalister man tycker om. Man kan ogilla Christian Petersons politiska utgångspunkter, hans journalistik och hans sätt att ställa frågor. Man kan också diskutera om dold kamera var motiverad i just det här fallet. Men metoden blir inte automatiskt god journalistik när Janne Josefsson håller i kameran och suspekt när Christian Peterson gör det.
Det är därför tystnaden från Mediesverige är så besvärande. När ett politiskt parti använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter att en av dess egna företrädare gjort bort sig framför en kamera borde det diskuteras på redaktioner, i Journalistförbundet och hos Publicistklubben.
För principer som bara gäller de egna vännerna är i slutändan inga principer alls.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
84e4182f8ab77eb0c0c4c4261518846877e9fb82
0e287dbf53385bd9077a046d5c6d9e6d83673811
TITLE: Centerpartiet polisanmäler journalist – Mediesverige tiger DESCRIPTION: När Janne Josefsson filmade politiker med dold kamera fick han Stora Journalistpriset. När Christian Peterson gör samma sak polisanmäls han av Centerpartiet. CONTENT: Christian Peterson ställde frågor till Centerpartiets Lena-Maria Jansson. Nu är han polisanmäld. Kanske har ni sett klippet där Centerpartiets politiska sekreterare i Uppsala, Lena-Maria Jansson, uttalar sig om dömda pedofiler och drar en minst sagt häpnadsväckande parallell till snatteri. Filmen är inspelad med dold kamera av frilansjournalisten Christian Peterson, som driver en egen nyhetssajt med utgivningsbevis och bland annat gör uppdrag åt nyhetskanalen Riks. I klippet frågar Peterson om grannar bör få veta om en person som dömts för sexualbrott mot barn flyttar in i deras område. Jansson resonerar kring att den dömde har avtjänat sitt straff och frågar retoriskt om den som åkt fast för snatteri aldrig mer ska få gå in i ett varuhus. Svaret blev ett smärre haveri och klippet spreds snabbt i sociala medier, där det bland annat delades av Pernilla Wahlgren. Inte särskilt konstigt. Uttalandet är anmärkningsvärt i sig och blir knappast mindre uppseendeväckande mot bakgrund av de pedofilskandaler som tidigare skakat Centerpartiet. Men det verkligt anmärkningsvärda kommer efteråt. I stället för att förklara och utveckla sin hållning väljer Jansson att polisanmäla Christian Peterson för förtal, efter råd från sina kollegor i Centerpartiet. En journalist ställer alltså en fråga till en politiskt anställd person. Hon svarar. Svaret filmas och publiceras. När människor reagerar på vad hon själv har sagt blir journalisten polisanmäld. Det är ett agerande som enligt mig inte hör hemma i en demokrati. Och låt oss inte låtsas som att själva metoden skulle vara något främmande inslag i svensk journalistik. Dold kamera har använts i decennier inom granskande journalistik. Det kanske mest berömda exemplet är Uppdrag gransknings valstugereportage inför valet 2002, då Janne Josefsson gick runt i svenska valstugor och filmade politiker i smyg. Reportaget slog ner som en bomb, politiker fick avgå och programmet anmäldes hela 92 gånger till Granskningsnämnden. Det friades och journalisterna belönades senare med Stora Journalistpriset för Årets avslöjande. Kontrasten till dagens situation är närmast absurd. Föreställ er om Moderaterna efter valstugereportaget 2002 hade polisanmält Janne Josefsson för förtal eftersom de ogillade konsekvenserna av vad deras egna företrädare sagt framför hans dolda kamera. Mediesverige hade gått i taket, och med all rätt. Men när Christian Peterson polisanmäls är det märkligt tyst. Det är extra bekymmersamt eftersom den svenska förtalslagstiftningen innebär att en uppgift inte automatiskt är straffri bara för att den är sann. Vi har under senare tid sett uppmärksammade fall där människor dragits inför rätta efter att ha publicerat sanna uppgifter om personer dömda för sexualbrott. Mot den bakgrunden borde det åtminstone väcka debatt när en politiker använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter en publicering. Man kunde därför förvänta sig att Journalistförbundet och landets alla högljudda försvarare av pressfriheten skulle reagera. Men någon större upprördhet syns inte till. Sveriges Radio väljer i stället att göra ett reportage där fokus hamnar på hur Centerpartiets valarbetare mår efter publiceringen. Regionrådet Unn Harsem får berätta om den skärrade stämningen och svara på frågor om hur människorna i valstugan mår. Det är en närmast surrealistisk journalistisk prioritering. En politiker polisanmäler en journalist efter att hennes egna uttalanden publicerats, men strålkastarljuset riktas mot hur jobbig publiceringen varit för partiet. Sannolikt spelar det roll att Christian Peterson är en frilansjournalist på högerkanten som enligt egen beskrivning granskar bland annat vänsteraktivism och migration. Han tillhör helt enkelt inte den fina journalistiska sfär där rätt redaktion bakom ryggen tycks ge automatiskt tillträde till solidariteten. Lek med tanken att en journalist från vänstertidningen Dagens ETC i stället hade gått runt med dold kamera i Sverigedemokraternas valstugor och fått en SD-företrädare att göra motsvarande uppseendeväckande uttalanden. Om Sverigedemokraterna därefter hade svarat med en polisanmälan för förtal är det svårt att föreställa sig samma tystnad. Jimmie Åkesson hade sannolikt jagats med blåslampa och det hade varnats för såväl hot mot pressfriheten som angrepp på demokratin. Och den kritiken hade varit berättigad. För pressfriheten kan inte fungera så att den bara gäller journalister man tycker om. Man kan ogilla Christian Petersons politiska utgångspunkter, hans journalistik och hans sätt att ställa frågor. Man kan också diskutera om dold kamera var motiverad i just det här fallet. Men metoden blir inte automatiskt god journalistik när Janne Josefsson håller i kameran och suspekt när Christian Peterson gör det. Det är därför tystnaden från Mediesverige är så besvärande. När ett politiskt parti använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter att en av dess egna företrädare gjort bort sig framför en kamera borde det diskuteras på redaktioner, i Journalistförbundet och hos Publicistklubben. För principer som bara gäller de egna vännerna är i slutändan inga principer alls. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Centerpartiet polisanmäler journalist – Mediesverige tiger DESCRIPTION: När Janne Josefsson filmade politiker med dold kamera fick han Stora Journalistpriset. När Christian Peterson gör samma sak polisanmäls han av Centerpartiet. CONTENT: Christian Peterson ställde frågor till Centerpartiets Lena-Maria Jansson. Nu är han polisanmäld. Kanske har ni sett klippet där Centerpartiets politiska sekreterare i Uppsala, Lena-Maria Jansson, uttalar sig om dömda pedofiler och drar en minst sagt häpnadsväckande parallell till snatteri. Filmen är inspelad med dold kamera av frilansjournalisten Christian Peterson, som driver en egen nyhetssajt med utgivningsbevis och bland annat gör uppdrag åt nyhetskanalen Riks. I klippet frågar Peterson om grannar bör få veta om en person som dömts för sexualbrott mot barn flyttar in i deras område. Jansson resonerar kring att den dömde har avtjänat sitt straff och frågar retoriskt om den som åkt fast för snatteri aldrig mer ska få gå in i ett varuhus. Svaret blev ett smärre haveri och klippet spreds snabbt i sociala medier, där det bland annat delades av Pernilla Wahlgren. Inte särskilt konstigt. Uttalandet är anmärkningsvärt i sig och blir knappast mindre uppseendeväckande mot bakgrund av de pedofilskandaler som tidigare skakat Centerpartiet. Men det verkligt anmärkningsvärda kommer efteråt. I stället för att förklara och utveckla sin hållning väljer Jansson att polisanmäla Christian Peterson för förtal, efter råd från sina kollegor i Centerpartiet. En journalist ställer alltså en fråga till en politiskt anställd person. Hon svarar. Svaret filmas och publiceras. När människor reagerar på vad hon själv har sagt blir journalisten polisanmäld. Det är ett agerande som enligt mig inte hör hemma i en demokrati. Och låt oss inte låtsas som att själva metoden skulle vara något främmande inslag i svensk journalistik. Dold kamera har använts i decennier inom granskande journalistik. Det kanske mest berömda exemplet är Uppdrag gransknings valstugereportage inför valet 2002, då Janne Josefsson gick runt i svenska valstugor och filmade politiker i smyg. Reportaget slog ner som en bomb, politiker fick avgå och Janne Josefsson belönades med Stora Journalistpriset för Årets avslöjande. Kontrasten till dagens situation är närmast absurd. Föreställ er om Moderaterna efter valstugereportaget 2002 hade polisanmält Janne Josefsson för förtal eftersom de ogillade konsekvenserna av vad deras egna företrädare sagt framför hans dolda kamera. Mediesverige hade gått i taket, och med all rätt. Men när Christian Peterson polisanmäls är det märkligt tyst. Det är extra bekymmersamt eftersom den svenska förtalslagstiftningen innebär att en uppgift inte automatiskt är straffri bara för att den är sann. Vi har under senare tid sett uppmärksammade fall där människor dragits inför rätta efter att ha publicerat sanna uppgifter om personer dömda för sexualbrott. Mot den bakgrunden borde det åtminstone väcka debatt när en politiker använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter en publicering. Man kunde därför förvänta sig att Journalistförbundet och landets alla högljudda försvarare av pressfriheten skulle reagera. Men någon större upprördhet syns inte till. Sveriges Radio väljer i stället att göra ett reportage där fokus hamnar på hur Centerpartiets valarbetare mår efter publiceringen. Regionrådet Unn Harsem får berätta om den skärrade stämningen och svara på frågor om hur människorna i valstugan mår. Det är en närmast surrealistisk journalistisk prioritering. En politiker polisanmäler en journalist efter att hennes egna uttalanden publicerats, men strålkastarljuset riktas mot hur jobbig publiceringen varit för partiet. Sannolikt spelar det roll att Christian Peterson är en frilansjournalist på högerkanten som enligt egen beskrivning granskar bland annat vänsteraktivism och migration. Han tillhör helt enkelt inte den fina journalistiska sfär där rätt redaktion bakom ryggen tycks ge automatiskt tillträde till solidariteten. Lek med tanken att en journalist från vänstertidningen Dagens ETC i stället hade gått runt med dold kamera i Sverigedemokraternas valstugor och fått en SD-företrädare att göra motsvarande uppseendeväckande uttalanden. Om Sverigedemokraterna därefter hade svarat med en polisanmälan för förtal är det svårt att föreställa sig samma tystnad. Jimmie Åkesson hade sannolikt jagats med blåslampa och det hade varnats för såväl hot mot pressfriheten som angrepp på demokratin. Och den kritiken hade varit berättigad. För pressfriheten kan inte fungera så att den bara gäller journalister man tycker om. Man kan ogilla Christian Petersons politiska utgångspunkter, hans journalistik och hans sätt att ställa frågor. Man kan också diskutera om dold kamera var motiverad i just det här fallet. Men metoden blir inte automatiskt god journalistik när Janne Josefsson håller i kameran och suspekt när Christian Peterson gör det. Det är därför tystnaden från Mediesverige är så besvärande. När ett politiskt parti använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter att en av dess egna företrädare gjort bort sig framför en kamera borde det diskuteras på redaktioner, i Journalistförbundet och hos Publicistklubben. För principer som bara gäller de egna vännerna är i slutändan inga principer alls. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
0e287dbf53385bd9077a046d5c6d9e6d83673811
84e4182f8ab77eb0c0c4c4261518846877e9fb82
84e4182f8ab77eb0c0c4c4261518846877e9fb82När Janne Josefsson filmade politiker med dold kamera fick han Stora Journalistpriset. När Christian Peterson gör samma sak polisanmäls han av Centerpartiet.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!4AM7!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F08aa69ea-3f24-4998-b151-66c68af3ed44_1029x628.jpegChristian Peterson ställde frågor till Centerpartiets Lena-Maria Jansson. Nu är han polisanmäld.
Kanske har ni sett klippet där Centerpartiets politiska sekreterare i Uppsala, Lena-Maria Jansson, uttalar sig om dömda pedofiler och drar en minst sagt häpnadsväckande parallell till snatteri.
Filmen är inspelad med dold kamera av frilansjournalisten Christian Peterson, som driver en egen nyhetssajt med utgivningsbevis och bland annat gör uppdrag åt nyhetskanalen Riks.
I klippet frågar Peterson om grannar bör få veta om en person som dömts för sexualbrott mot barn flyttar in i deras område. Jansson resonerar kring att den dömde har avtjänat sitt straff och frågar retoriskt om den som åkt fast för snatteri aldrig mer ska få gå in i ett varuhus.
Svaret blev ett smärre haveri och klippet spreds snabbt i sociala medier, där det bland annat delades av Pernilla Wahlgren. Inte särskilt konstigt. Uttalandet är anmärkningsvärt i sig och blir knappast mindre uppseendeväckande mot bakgrund av de pedofilskandaler som tidigare skakat Centerpartiet.
Men det verkligt anmärkningsvärda kommer efteråt. I stället för att förklara och utveckla sin hållning väljer Jansson att polisanmäla Christian Peterson för förtal, efter råd från sina kollegor i Centerpartiet.
En journalist ställer alltså en fråga till en politiskt anställd person. Hon svarar. Svaret filmas och publiceras. När människor reagerar på vad hon själv har sagt blir journalisten polisanmäld. Det är ett agerande som enligt mig inte hör hemma i en demokrati.
Och låt oss inte låtsas som att själva metoden skulle vara något främmande inslag i svensk journalistik. Dold kamera har använts i decennier inom granskande journalistik. Det kanske mest berömda exemplet är Uppdrag gransknings valstugereportage inför valet 2002, då Janne Josefsson gick runt i svenska valstugor och filmade politiker i smyg.
Reportaget slog ner som en bomb, politiker fick avgå och programmet anmäldes hela 92 gånger till Granskningsnämnden. Det friades och journalisterna belönades senare med Stora Journalistpriset för Årets avslöjande.
Kontrasten till dagens situation är närmast absurd. Föreställ er om Moderaterna efter valstugereportaget 2002 hade polisanmält Janne Josefsson för förtal eftersom de ogillade konsekvenserna av vad deras egna företrädare sagt framför hans dolda kamera. Mediesverige hade gått i taket, och med all rätt.
Men när Christian Peterson polisanmäls är det märkligt tyst.
Det är extra bekymmersamt eftersom den svenska förtalslagstiftningen innebär att en uppgift inte automatiskt är straffri bara för att den är sann. Vi har under senare tid sett uppmärksammade fall där människor dragits inför rätta efter att ha publicerat sanna uppgifter om personer dömda för sexualbrott. Mot den bakgrunden borde det åtminstone väcka debatt när en politiker använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter en publicering.
Man kunde därför förvänta sig att Journalistförbundet och landets alla högljudda försvarare av pressfriheten skulle reagera. Men någon större upprördhet syns inte till.
Sveriges Radio väljer i stället att göra ett reportage där fokus hamnar på hur Centerpartiets valarbetare mår efter publiceringen. Regionrådet Unn Harsem får berätta om den skärrade stämningen och svara på frågor om hur människorna i valstugan mår.
Det är en närmast surrealistisk journalistisk prioritering. En politiker polisanmäler en journalist efter att hennes egna uttalanden publicerats, men strålkastarljuset riktas mot hur jobbig publiceringen varit för partiet.
Sannolikt spelar det roll att Christian Peterson är en frilansjournalist på högerkanten som enligt egen beskrivning granskar bland annat vänsteraktivism och migration. Han tillhör helt enkelt inte den fina journalistiska sfär där rätt redaktion bakom ryggen tycks ge automatiskt tillträde till solidariteten.
Lek med tanken att en journalist från vänstertidningen Dagens ETC i stället hade gått runt med dold kamera i Sverigedemokraternas valstugor och fått en SD-företrädare att göra motsvarande uppseendeväckande uttalanden. Om Sverigedemokraterna därefter hade svarat med en polisanmälan för förtal är det svårt att föreställa sig samma tystnad. Jimmie Åkesson hade sannolikt jagats med blåslampa och det hade varnats för såväl hot mot pressfriheten som angrepp på demokratin.
Och den kritiken hade varit berättigad.
För pressfriheten kan inte fungera så att den bara gäller journalister man tycker om. Man kan ogilla Christian Petersons politiska utgångspunkter, hans journalistik och hans sätt att ställa frågor. Man kan också diskutera om dold kamera var motiverad i just det här fallet. Men metoden blir inte automatiskt god journalistik när Janne Josefsson håller i kameran och suspekt när Christian Peterson gör det.
Det är därför tystnaden från Mediesverige är så besvärande. När ett politiskt parti använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter att en av dess egna företrädare gjort bort sig framför en kamera borde det diskuteras på redaktioner, i Journalistförbundet och hos Publicistklubben.
För principer som bara gäller de egna vännerna är i slutändan inga principer alls.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
84e4182f8ab77eb0c0c4c4261518846877e9fb82
0e287dbf53385bd9077a046d5c6d9e6d83673811
TITLE: Centerpartiet polisanmäler journalist – Mediesverige tiger DESCRIPTION: När Janne Josefsson filmade politiker med dold kamera fick han Stora Journalistpriset. När Christian Peterson gör samma sak polisanmäls han av Centerpartiet. CONTENT: Christian Peterson ställde frågor till Centerpartiets Lena-Maria Jansson. Nu är han polisanmäld. Kanske har ni sett klippet där Centerpartiets politiska sekreterare i Uppsala, Lena-Maria Jansson, uttalar sig om dömda pedofiler och drar en minst sagt häpnadsväckande parallell till snatteri. Filmen är inspelad med dold kamera av frilansjournalisten Christian Peterson, som driver en egen nyhetssajt med utgivningsbevis och bland annat gör uppdrag åt nyhetskanalen Riks. I klippet frågar Peterson om grannar bör få veta om en person som dömts för sexualbrott mot barn flyttar in i deras område. Jansson resonerar kring att den dömde har avtjänat sitt straff och frågar retoriskt om den som åkt fast för snatteri aldrig mer ska få gå in i ett varuhus. Svaret blev ett smärre haveri och klippet spreds snabbt i sociala medier, där det bland annat delades av Pernilla Wahlgren. Inte särskilt konstigt. Uttalandet är anmärkningsvärt i sig och blir knappast mindre uppseendeväckande mot bakgrund av de pedofilskandaler som tidigare skakat Centerpartiet. Men det verkligt anmärkningsvärda kommer efteråt. I stället för att förklara och utveckla sin hållning väljer Jansson att polisanmäla Christian Peterson för förtal, efter råd från sina kollegor i Centerpartiet. En journalist ställer alltså en fråga till en politiskt anställd person. Hon svarar. Svaret filmas och publiceras. När människor reagerar på vad hon själv har sagt blir journalisten polisanmäld. Det är ett agerande som enligt mig inte hör hemma i en demokrati. Och låt oss inte låtsas som att själva metoden skulle vara något främmande inslag i svensk journalistik. Dold kamera har använts i decennier inom granskande journalistik. Det kanske mest berömda exemplet är Uppdrag gransknings valstugereportage inför valet 2002, då Janne Josefsson gick runt i svenska valstugor och filmade politiker i smyg. Reportaget slog ner som en bomb, politiker fick avgå och programmet anmäldes hela 92 gånger till Granskningsnämnden. Det friades och journalisterna belönades senare med Stora Journalistpriset för Årets avslöjande. Kontrasten till dagens situation är närmast absurd. Föreställ er om Moderaterna efter valstugereportaget 2002 hade polisanmält Janne Josefsson för förtal eftersom de ogillade konsekvenserna av vad deras egna företrädare sagt framför hans dolda kamera. Mediesverige hade gått i taket, och med all rätt. Men när Christian Peterson polisanmäls är det märkligt tyst. Det är extra bekymmersamt eftersom den svenska förtalslagstiftningen innebär att en uppgift inte automatiskt är straffri bara för att den är sann. Vi har under senare tid sett uppmärksammade fall där människor dragits inför rätta efter att ha publicerat sanna uppgifter om personer dömda för sexualbrott. Mot den bakgrunden borde det åtminstone väcka debatt när en politiker använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter en publicering. Man kunde därför förvänta sig att Journalistförbundet och landets alla högljudda försvarare av pressfriheten skulle reagera. Men någon större upprördhet syns inte till. Sveriges Radio väljer i stället att göra ett reportage där fokus hamnar på hur Centerpartiets valarbetare mår efter publiceringen. Regionrådet Unn Harsem får berätta om den skärrade stämningen och svara på frågor om hur människorna i valstugan mår. Det är en närmast surrealistisk journalistisk prioritering. En politiker polisanmäler en journalist efter att hennes egna uttalanden publicerats, men strålkastarljuset riktas mot hur jobbig publiceringen varit för partiet. Sannolikt spelar det roll att Christian Peterson är en frilansjournalist på högerkanten som enligt egen beskrivning granskar bland annat vänsteraktivism och migration. Han tillhör helt enkelt inte den fina journalistiska sfär där rätt redaktion bakom ryggen tycks ge automatiskt tillträde till solidariteten. Lek med tanken att en journalist från vänstertidningen Dagens ETC i stället hade gått runt med dold kamera i Sverigedemokraternas valstugor och fått en SD-företrädare att göra motsvarande uppseendeväckande uttalanden. Om Sverigedemokraterna därefter hade svarat med en polisanmälan för förtal är det svårt att föreställa sig samma tystnad. Jimmie Åkesson hade sannolikt jagats med blåslampa och det hade varnats för såväl hot mot pressfriheten som angrepp på demokratin. Och den kritiken hade varit berättigad. För pressfriheten kan inte fungera så att den bara gäller journalister man tycker om. Man kan ogilla Christian Petersons politiska utgångspunkter, hans journalistik och hans sätt att ställa frågor. Man kan också diskutera om dold kamera var motiverad i just det här fallet. Men metoden blir inte automatiskt god journalistik när Janne Josefsson håller i kameran och suspekt när Christian Peterson gör det. Det är därför tystnaden från Mediesverige är så besvärande. När ett politiskt parti använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter att en av dess egna företrädare gjort bort sig framför en kamera borde det diskuteras på redaktioner, i Journalistförbundet och hos Publicistklubben. För principer som bara gäller de egna vännerna är i slutändan inga principer alls. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Centerpartiet polisanmäler journalist – Mediesverige tiger DESCRIPTION: När Janne Josefsson filmade politiker med dold kamera fick han Stora Journalistpriset. När Christian Peterson gör samma sak polisanmäls han av Centerpartiet. CONTENT: Christian Peterson ställde frågor till Centerpartiets Lena-Maria Jansson. Nu är han polisanmäld. Kanske har ni sett klippet där Centerpartiets politiska sekreterare i Uppsala, Lena-Maria Jansson, uttalar sig om dömda pedofiler och drar en minst sagt häpnadsväckande parallell till snatteri. Filmen är inspelad med dold kamera av frilansjournalisten Christian Peterson, som driver en egen nyhetssajt med utgivningsbevis och bland annat gör uppdrag åt nyhetskanalen Riks. I klippet frågar Peterson om grannar bör få veta om en person som dömts för sexualbrott mot barn flyttar in i deras område. Jansson resonerar kring att den dömde har avtjänat sitt straff och frågar retoriskt om den som åkt fast för snatteri aldrig mer ska få gå in i ett varuhus. Svaret blev ett smärre haveri och klippet spreds snabbt i sociala medier, där det bland annat delades av Pernilla Wahlgren. Inte särskilt konstigt. Uttalandet är anmärkningsvärt i sig och blir knappast mindre uppseendeväckande mot bakgrund av de pedofilskandaler som tidigare skakat Centerpartiet. Men det verkligt anmärkningsvärda kommer efteråt. I stället för att förklara och utveckla sin hållning väljer Jansson att polisanmäla Christian Peterson för förtal, efter råd från sina kollegor i Centerpartiet. En journalist ställer alltså en fråga till en politiskt anställd person. Hon svarar. Svaret filmas och publiceras. När människor reagerar på vad hon själv har sagt blir journalisten polisanmäld. Det är ett agerande som enligt mig inte hör hemma i en demokrati. Och låt oss inte låtsas som att själva metoden skulle vara något främmande inslag i svensk journalistik. Dold kamera har använts i decennier inom granskande journalistik. Det kanske mest berömda exemplet är Uppdrag gransknings valstugereportage inför valet 2002, då Janne Josefsson gick runt i svenska valstugor och filmade politiker i smyg. Reportaget slog ner som en bomb, politiker fick avgå och Janne Josefsson belönades med Stora Journalistpriset för Årets avslöjande. Kontrasten till dagens situation är närmast absurd. Föreställ er om Moderaterna efter valstugereportaget 2002 hade polisanmält Janne Josefsson för förtal eftersom de ogillade konsekvenserna av vad deras egna företrädare sagt framför hans dolda kamera. Mediesverige hade gått i taket, och med all rätt. Men när Christian Peterson polisanmäls är det märkligt tyst. Det är extra bekymmersamt eftersom den svenska förtalslagstiftningen innebär att en uppgift inte automatiskt är straffri bara för att den är sann. Vi har under senare tid sett uppmärksammade fall där människor dragits inför rätta efter att ha publicerat sanna uppgifter om personer dömda för sexualbrott. Mot den bakgrunden borde det åtminstone väcka debatt när en politiker använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter en publicering. Man kunde därför förvänta sig att Journalistförbundet och landets alla högljudda försvarare av pressfriheten skulle reagera. Men någon större upprördhet syns inte till. Sveriges Radio väljer i stället att göra ett reportage där fokus hamnar på hur Centerpartiets valarbetare mår efter publiceringen. Regionrådet Unn Harsem får berätta om den skärrade stämningen och svara på frågor om hur människorna i valstugan mår. Det är en närmast surrealistisk journalistisk prioritering. En politiker polisanmäler en journalist efter att hennes egna uttalanden publicerats, men strålkastarljuset riktas mot hur jobbig publiceringen varit för partiet. Sannolikt spelar det roll att Christian Peterson är en frilansjournalist på högerkanten som enligt egen beskrivning granskar bland annat vänsteraktivism och migration. Han tillhör helt enkelt inte den fina journalistiska sfär där rätt redaktion bakom ryggen tycks ge automatiskt tillträde till solidariteten. Lek med tanken att en journalist från vänstertidningen Dagens ETC i stället hade gått runt med dold kamera i Sverigedemokraternas valstugor och fått en SD-företrädare att göra motsvarande uppseendeväckande uttalanden. Om Sverigedemokraterna därefter hade svarat med en polisanmälan för förtal är det svårt att föreställa sig samma tystnad. Jimmie Åkesson hade sannolikt jagats med blåslampa och det hade varnats för såväl hot mot pressfriheten som angrepp på demokratin. Och den kritiken hade varit berättigad. För pressfriheten kan inte fungera så att den bara gäller journalister man tycker om. Man kan ogilla Christian Petersons politiska utgångspunkter, hans journalistik och hans sätt att ställa frågor. Man kan också diskutera om dold kamera var motiverad i just det här fallet. Men metoden blir inte automatiskt god journalistik när Janne Josefsson håller i kameran och suspekt när Christian Peterson gör det. Det är därför tystnaden från Mediesverige är så besvärande. När ett politiskt parti använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter att en av dess egna företrädare gjort bort sig framför en kamera borde det diskuteras på redaktioner, i Journalistförbundet och hos Publicistklubben. För principer som bara gäller de egna vännerna är i slutändan inga principer alls. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
0e287dbf53385bd9077a046d5c6d9e6d83673811
84e4182f8ab77eb0c0c4c4261518846877e9fb82
f507c19bad52c7bd9f8a815935cc1fcb0dac1d46I privata chattar jag tagit del av skickar den misstänkte 18-åringen en bild på den dödade flickan och talar om hämnd mot människor som han ansåg hade mobbat honom.
5601b9026518ef3d661c314e192cbae83e93c78aDe berättar sanningen om sexualbrottslingar. Ändå riskerar de själva att dömas. Så absurd är den svenska förtalslagstiftningen.
I Sverige råder en långtgående yttrandefrihet, brukar det heta. Med vissa undantag. Några av dem är så märkliga att de flesta svenskar förmodligen inte ens känner till dem.
Dit hör den svenska förtalslagstiftningen.
Under många år har denna lagstiftning flugit under radarn. Men de senaste månaderna har någonting hänt. Debatten har tagit fart och allt fler har börjat upptäcka den märkliga princip som ligger inbyggd i svensk förtalsrätt. Nämligen att det inte räcker att det du berättar är sant. Du kan dömas ändå.
Det är precis vad som har aktualiserats genom Dumpens ansvarige utgivare Sara Nilsson. Hon dömdes tidigare i år för grovt förtal efter att Dumpen publicerat namn, bild och uppgifter om en polisanställd som sexchattat med ett konto som han trodde tillhörde ett barn. Mannen stämde henne och Göteborgs tingsrätt ansåg att publiceringen inte varit försvarlig. Påföljden blev villkorlig dom och dagsböter.
Nu har målet överklagats och motparten vill se Sara Nilsson dömd till fängelse.
På onsdag är det opinionsbildaren och barnrättsaktivisten Jonatan Alfvéns tur. Den 19 augusti ska han upp i rätten i ett förtalsmål som gäller publiceringar om personer som dömts för sexualbrott. Alfvén har själv beskrivit hur han riskerar fängelse efter att ha publicerat uppgifter om deras brott.
Det är svårt att tänka sig ett bättre sätt att få vanliga människor att börja fundera över vad den bisarra svenska förtalslagstiftningen egentligen är till för.
Men frågan är varför diskussionen inte exploderade långt tidigare.
När Ebba Busch 2021 berättade att ett juridiskt ombud i hennes uppmärksammade fastighetstvist tidigare var dömd för sexualbrott blev hon själv misstänkt för grovt förtal. Busch erkände brott och accepterade ett strafföreläggande med villkorlig dom och dagsböter.
Uppgiften hon hade lämnat var sann.
Även jag har personlig erfarenhet av den svenska förtalslagstiftningens märkliga konstruktion.
För några år sedan publicerade jag en serie granskande reportage om organisationen Näthatsgranskaren och en av dess företrädare. Jag hade lagt ned omfattande tid på research och dokumentation. Efter publiceringarna anmäldes jag för förtal.
När saken hamnade i domstol fick jag erfara något som förmodligen låter fullständigt obegripligt för människor som aldrig kommit i kontakt med svensk förtalsrätt. När processen startade förbjöds jag att använda “sanningsbevisning”. Det innebar att ingen av den research jag gjort fick användas under rättegången för att bevisa att det jag skrivit var sant.
Min omfattande research räddade mig alltså inte. Jag dömdes och den ekonomiska konsekvensen, med böter, skadestånd och rättegångskostnader, blev mycket stor.
Flera personer som hade delat mina publiceringar drogs också inför rätta.
Det finns fler exempel som visar hur märkliga konsekvenser systemet kan få. Ett uppmärksammat fall handlade om en kvinna som i en bygglovstvist berättade för domstolen att mannen som drev processen mot henne tidigare hade dömts för misshandel mot henne. Hon uppgav informationen för att ge domstolen bakgrund till konflikten.
Resultatet blev att hon själv dömdes för förtal och fick betala skadestånd.
Det är här många svenskar missförstår lagen. Man tror instinktivt att förtal handlar om att sprida lögner om andra människor. Men så fungerar inte svensk rätt. Även en sann uppgift kan vara förtal. Frågan blir i stället bland annat om det varit försvarligt att lämna uppgiften och, först därefter, om man kan visa att den var sann eller att man hade skälig grund för den.
I åratal har människor därför kunnat upptäcka att orden ”men det är ju sant” inte nödvändigtvis hjälper dem när de hamnar inför svensk domstol.
På det sättet skiljer sig Sverige från många andra länder. Ändå har den politiska debatten varit förvånansvärt lam.
Jag hade gärna sett samma upprördhet tidigare. Inte minst när människor drogs inför domstol efter att ha delat mina sanna reportage om Näthatsgranskaren. Då var intresset betydligt svalare.
Nu är situationen en annan.
När män som avslöjats eller dömts för sexuella handlingar mot barn använder förtalslagstiftningen mot människor som publicerar uppgifter om dem blir lagens konsekvenser plötsligt betydligt svårare att försvara inför allmänheten.
Och kanske är det därför politiken till slut börjar reagera.
Det är välkommet om den svenska förtalslagstiftningen nu faktiskt ses över. Men efter alla dessa år finns det också anledning att fråga varför det har tagit så lång tid.
Än märkligare är tystnaden från stora delar av vänstern.
Jag har hittills inte hört några kraftfulla krav på förändring från Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar eller Amanda Lind. Det är svårt att förstå. Politiker som gärna beskriver sig som feminister borde rimligen vara bland de första att diskutera en lagstiftning som kan användas av dömda sexualbrottslingar för att dra människor inför rätta när deras gärningar uppmärksammas.
Det är nästintill obegripligt att vissa personer uppvisar en sådan saktfärdighet och ovilja att tala om det orimliga med dagens förtalslagstiftning.
När sanningen inte i sig skyddar den som publicerar en uppgift uppstår en konflikt mellan integritet och yttrandefrihet som vi måste våga diskutera öppet.
För egen del vill jag därför tacka Sara Nilsson, Jonatan Alfvén och andra som nu driver frågan trots den personliga och ekonomiska risk det innebär.
Sara Nilsson skriver själv att hon riskerar fängelse om motparten får gehör i hovrätten. Jonatan Alfvén står inför sin rättegång på onsdag.
Det vore en närmast absurd ironi om det till slut krävs att någon av dem faktiskt hamnar i fängelse efter att ha publicerat sanna uppgifter om sexuella handlingar mot barn för att svenska politiker på allvar ska förstå att lagen behöver förändras.
Men ibland tycks det svenska rättssystemet behöva köra rakt in i väggen innan politiken upptäcker att vägen borde ha byggts om för länge sedan.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
12837ba9cae28451d160c93e6c37e0992c3ec771Nej, det är inte rasism att vilja utvisa våldtäktsmannen Mohamed.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!wDeG!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fd2f7e153-fc23-478d-8293-f11fa37bf825_1920x1080.jpegBishar Mohamed dömdes för grov våldtäkt mot en 15-årig pojke.
Få har väl missat fallet med 24-årige Mohamed som dömts till sju års fängelse för den brutala våldtäkten på en 15-årig pojke i Borlänge.
Övergreppet skedde i en epatraktor där Mohammed, under dödshot, tvingade pojken att utföra oralsex. Under våldtäkten kräktes pojken och övergreppet avslutades med att Mohamed ejakulerade i hans mun.
Enligt polisutredningen nöjde sig Mohamed inte med det. Han slog också pojken med knytnävarna i ansiktet samtidigt som han skrek: “Gapa, svennejävel, annars dödar jag dig.”
Enligt de anhöriga har pojken fått ett trauma för livet. Han vågar inte längre röra sig ensam ute bland människor eftersom han är övertygad om att Mohameds vänner kommer att ge sig på honom.
Domen blev sju års fängelse för grov våldtäkt och övergrepp i rättssak. Men eftersom Mohamed beviljades svenskt medborgarskap 2013 kan han inte utvisas till Somalia, där han också är medborgare.
Av naturliga skäl har fallet väckt starka reaktioner. Många opinionsbildare på högerkanten menar att ett svenskt medborgarskap ska kunna återkallas i den här typen av extrema fall och att utvisning därefter bör vara möjlig.
Den uppfattningen delas sannolikt av en stor del av svenska folket. Samtidigt är det märkligt tyst från den politiska vänstern. Samma personer som i vanliga fall kräver hårdare tag mot sexualbrott verkar plötsligt ha tappat rösten.
Rimligen borde de vara de första att kräva att människor som begår den här typen av brott aldrig mer ska få stanna i Sverige.
Eller är problemet ett annat?
Är det fortfarande skuggan från 2015 som vilar över debatten? Finns rädslan fortfarande kvar för att bli kallad rasist om gärningsmannen råkar ha utomeuropeisk bakgrund?
Låt oss göra ett tankeexperiment. Hade Mohamed i stället hetat Kalle Svensson, varit etnisk svensk och ropat “din blatte” under våldtäkten, tror någon på allvar att tystnaden då hade varit densamma?
Då hade Instagram och TikTok fyllts av filmklipp, stories och svarta profilbilder. Kändisar hade tävlat om att skriva de argaste inläggen. Partiledare hos vänstern hade kallat till presskonferenser. Kulturredaktionerna hade publicerat krönikor på löpande band. Demonstrationståg hade organiserats innan bläcket hunnit torka på domen.
Men nu? Nästan ingenting.
Den selektiva indignationen är så förutsägbar att den nästan blivit en egen naturlag. Upprördheten verkar inte längre avgöras av brottets brutalitet, utan av vem som begår det.
För mig är det obegripligt att vi fortfarande befinner oss här. Mer än ett decennium har gått sedan migrationskrisen och masspsykosen 2015, men fortfarande verkar vissa ha svårare att fördöma en våldtäktsman än att riskera att säga något som kan uppfattas som politiskt obekvämt.
Att vilja utvisa en person som begått ett så här grovt brott handlar inte om rasism. Det handlar om rättvisa, om brottsoffret och om vilket samhälle vi vill leva i.
Ändå finns det uppenbarligen fortfarande partier och opinionsbildare som anser att Mohamed, trots vad han gjort, har en självklar rätt att bo kvar i Sverige.
Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång du står vid valurnan.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
7d6d3a8ce9a3fe78bb7d2e62c0404f07a7c4cfd6
12837ba9cae28451d160c93e6c37e0992c3ec771
TITLE: Varför tiger vänstern om Mohammed? DESCRIPTION: Nej, det är inte rasism att vilja utvisa våldtäktsmannen Mohammed. CONTENT: Bishar Mohammed dömdes för grov våldtäkt mot en 15-årig pojke. Få har väl missat fallet med 24-årige Mohammed som tidigare i år dömdes till sju års fängelse för den brutala våldtäkten på en 15-årig pojke i Borlänge. Övergreppet skedde i en epatraktor där Mohammed, under dödshot, tvingade pojken att utföra oralsex. Under våldtäkten kräktes pojken och övergreppet avslutades med att Mohammed ejakulerade i hans mun. Enligt polisutredningen nöjde sig Mohammed inte med det. Han slog också pojken med knytnävarna i ansiktet samtidigt som han skrek: “Gapa, svennejävel, annars dödar jag dig.” Enligt de anhöriga har pojken fått ett trauma för livet. Han vågar inte längre röra sig ensam ute bland människor eftersom han är övertygad om att Mohammeds vänner kommer att ge sig på honom. Domen blev sju års fängelse för grov våldtäkt och övergrepp i rättssak. Men eftersom Mohammed beviljades svenskt medborgarskap 2013 kan han inte utvisas till Somalia, där han också är medborgare. Av naturliga skäl har fallet väckt starka reaktioner. Många opinionsbildare på högerkanten menar att ett svenskt medborgarskap ska kunna återkallas i den här typen av extrema fall och att utvisning därefter bör vara möjlig. Den uppfattningen delas sannolikt av en stor del av svenska folket. Samtidigt är det märkligt tyst från den politiska vänstern. Samma personer som i vanliga fall kräver hårdare tag mot sexualbrott verkar plötsligt ha tappat rösten. Rimligen borde de vara de första att kräva att människor som begår den här typen av brott aldrig mer ska få stanna i Sverige. Eller är problemet ett annat? Är det fortfarande skuggan från 2015 som vilar över debatten? Finns rädslan fortfarande kvar för att bli kallad rasist om gärningsmannen råkar ha utomeuropeisk bakgrund? Låt oss göra ett tankeexperiment. Hade Mohammed i stället hetat Kalle Svensson, varit etnisk svensk och ropat “din blatte” under våldtäkten, tror någon på allvar att tystnaden då hade varit densamma? Då hade Instagram och TikTok fyllts av filmklipp, stories och svarta profilbilder. Kändisar hade tävlat om att skriva de argaste inläggen. Partiledare hos vänstern hade kallat till presskonferenser. Kulturredaktionerna hade publicerat krönikor på löpande band. Demonstrationståg hade organiserats innan bläcket hunnit torka på domen. Men nu? Nästan ingenting. Den selektiva indignationen är så förutsägbar att den nästan blivit en egen naturlag. Upprördheten verkar inte längre avgöras av brottets brutalitet, utan av vem som begår det. För mig är det obegripligt att vi fortfarande befinner oss här. Mer än ett decennium har gått sedan migrationskrisen och masspsykosen 2015, men fortfarande verkar vissa ha svårare att fördöma en våldtäktsman än att riskera att säga något som kan uppfattas som politiskt obekvämt. Att vilja utvisa en person som begått ett så här grovt brott handlar inte om rasism. Det handlar om rättvisa, om brottsoffret och om vilket samhälle vi vill leva i. Ändå finns det uppenbarligen fortfarande partier och opinionsbildare som anser att Mohammed, trots vad han gjort, har en självklar rätt att bo kvar i Sverige. Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång du står vid valurnan. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Varför tiger vänstern om Mohamed? DESCRIPTION: Nej, det är inte rasism att vilja utvisa våldtäktsmannen Mohamed. CONTENT: Bishar Mohamed dömdes för grov våldtäkt mot en 15-årig pojke. Få har väl missat fallet med 24-årige Mohamed som dömts till sju års fängelse för den brutala våldtäkten på en 15-årig pojke i Borlänge. Övergreppet skedde i en epatraktor där Mohammed, under dödshot, tvingade pojken att utföra oralsex. Under våldtäkten kräktes pojken och övergreppet avslutades med att Mohamed ejakulerade i hans mun. Enligt polisutredningen nöjde sig Mohamed inte med det. Han slog också pojken med knytnävarna i ansiktet samtidigt som han skrek: “Gapa, svennejävel, annars dödar jag dig.” Enligt de anhöriga har pojken fått ett trauma för livet. Han vågar inte längre röra sig ensam ute bland människor eftersom han är övertygad om att Mohameds vänner kommer att ge sig på honom. Domen blev sju års fängelse för grov våldtäkt och övergrepp i rättssak. Men eftersom Mohamed beviljades svenskt medborgarskap 2013 kan han inte utvisas till Somalia, där han också är medborgare. Av naturliga skäl har fallet väckt starka reaktioner. Många opinionsbildare på högerkanten menar att ett svenskt medborgarskap ska kunna återkallas i den här typen av extrema fall och att utvisning därefter bör vara möjlig. Den uppfattningen delas sannolikt av en stor del av svenska folket. Samtidigt är det märkligt tyst från den politiska vänstern. Samma personer som i vanliga fall kräver hårdare tag mot sexualbrott verkar plötsligt ha tappat rösten. Rimligen borde de vara de första att kräva att människor som begår den här typen av brott aldrig mer ska få stanna i Sverige. Eller är problemet ett annat? Är det fortfarande skuggan från 2015 som vilar över debatten? Finns rädslan fortfarande kvar för att bli kallad rasist om gärningsmannen råkar ha utomeuropeisk bakgrund? Låt oss göra ett tankeexperiment. Hade Mohamed i stället hetat Kalle Svensson, varit etnisk svensk och ropat “din blatte” under våldtäkten, tror någon på allvar att tystnaden då hade varit densamma? Då hade Instagram och TikTok fyllts av filmklipp, stories och svarta profilbilder. Kändisar hade tävlat om att skriva de argaste inläggen. Partiledare hos vänstern hade kallat till presskonferenser. Kulturredaktionerna hade publicerat krönikor på löpande band. Demonstrationståg hade organiserats innan bläcket hunnit torka på domen. Men nu? Nästan ingenting. Den selektiva indignationen är så förutsägbar att den nästan blivit en egen naturlag. Upprördheten verkar inte längre avgöras av brottets brutalitet, utan av vem som begår det. För mig är det obegripligt att vi fortfarande befinner oss här. Mer än ett decennium har gått sedan migrationskrisen och masspsykosen 2015, men fortfarande verkar vissa ha svårare att fördöma en våldtäktsman än att riskera att säga något som kan uppfattas som politiskt obekvämt. Att vilja utvisa en person som begått ett så här grovt brott handlar inte om rasism. Det handlar om rättvisa, om brottsoffret och om vilket samhälle vi vill leva i. Ändå finns det uppenbarligen fortfarande partier och opinionsbildare som anser att Mohamed, trots vad han gjort, har en självklar rätt att bo kvar i Sverige. Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång du står vid valurnan. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
12837ba9cae28451d160c93e6c37e0992c3ec771
7d6d3a8ce9a3fe78bb7d2e62c0404f07a7c4cfd6
7d6d3a8ce9a3fe78bb7d2e62c0404f07a7c4cfd6Nej, det är inte rasism att vilja utvisa våldtäktsmannen Mohammed.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!wDeG!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fd2f7e153-fc23-478d-8293-f11fa37bf825_1920x1080.jpegBishar Mohammed dömdes för grov våldtäkt mot en 15-årig pojke.
Få har väl missat fallet med 24-årige Mohammed som tidigare i år dömdes till sju års fängelse för den brutala våldtäkten på en 15-årig pojke i Borlänge.
Övergreppet skedde i en epatraktor där Mohammed, under dödshot, tvingade pojken att utföra oralsex. Under våldtäkten kräktes pojken och övergreppet avslutades med att Mohammed ejakulerade i hans mun.
Enligt polisutredningen nöjde sig Mohammed inte med det. Han slog också pojken med knytnävarna i ansiktet samtidigt som han skrek: “Gapa, svennejävel, annars dödar jag dig.”
Enligt de anhöriga har pojken fått ett trauma för livet. Han vågar inte längre röra sig ensam ute bland människor eftersom han är övertygad om att Mohammeds vänner kommer att ge sig på honom.
Domen blev sju års fängelse för grov våldtäkt och övergrepp i rättssak. Men eftersom Mohammed beviljades svenskt medborgarskap 2013 kan han inte utvisas till Somalia, där han också är medborgare.
Av naturliga skäl har fallet väckt starka reaktioner. Många opinionsbildare på högerkanten menar att ett svenskt medborgarskap ska kunna återkallas i den här typen av extrema fall och att utvisning därefter bör vara möjlig.
Den uppfattningen delas sannolikt av en stor del av svenska folket. Samtidigt är det märkligt tyst från den politiska vänstern. Samma personer som i vanliga fall kräver hårdare tag mot sexualbrott verkar plötsligt ha tappat rösten.
Rimligen borde de vara de första att kräva att människor som begår den här typen av brott aldrig mer ska få stanna i Sverige.
Eller är problemet ett annat?
Är det fortfarande skuggan från 2015 som vilar över debatten? Finns rädslan fortfarande kvar för att bli kallad rasist om gärningsmannen råkar ha utomeuropeisk bakgrund?
Låt oss göra ett tankeexperiment. Hade Mohammed i stället hetat Kalle Svensson, varit etnisk svensk och ropat “din blatte” under våldtäkten, tror någon på allvar att tystnaden då hade varit densamma?
Då hade Instagram och TikTok fyllts av filmklipp, stories och svarta profilbilder. Kändisar hade tävlat om att skriva de argaste inläggen. Partiledare hos vänstern hade kallat till presskonferenser. Kulturredaktionerna hade publicerat krönikor på löpande band. Demonstrationståg hade organiserats innan bläcket hunnit torka på domen.
Men nu? Nästan ingenting.
Den selektiva indignationen är så förutsägbar att den nästan blivit en egen naturlag. Upprördheten verkar inte längre avgöras av brottets brutalitet, utan av vem som begår det.
För mig är det obegripligt att vi fortfarande befinner oss här. Mer än ett decennium har gått sedan migrationskrisen och masspsykosen 2015, men fortfarande verkar vissa ha svårare att fördöma en våldtäktsman än att riskera att säga något som kan uppfattas som politiskt obekvämt.
Att vilja utvisa en person som begått ett så här grovt brott handlar inte om rasism. Det handlar om rättvisa, om brottsoffret och om vilket samhälle vi vill leva i.
Ändå finns det uppenbarligen fortfarande partier och opinionsbildare som anser att Mohammed, trots vad han gjort, har en självklar rätt att bo kvar i Sverige.
Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång du står vid valurnan.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
7d6d3a8ce9a3fe78bb7d2e62c0404f07a7c4cfd6
12837ba9cae28451d160c93e6c37e0992c3ec771
TITLE: Varför tiger vänstern om Mohammed? DESCRIPTION: Nej, det är inte rasism att vilja utvisa våldtäktsmannen Mohammed. CONTENT: Bishar Mohammed dömdes för grov våldtäkt mot en 15-årig pojke. Få har väl missat fallet med 24-årige Mohammed som tidigare i år dömdes till sju års fängelse för den brutala våldtäkten på en 15-årig pojke i Borlänge. Övergreppet skedde i en epatraktor där Mohammed, under dödshot, tvingade pojken att utföra oralsex. Under våldtäkten kräktes pojken och övergreppet avslutades med att Mohammed ejakulerade i hans mun. Enligt polisutredningen nöjde sig Mohammed inte med det. Han slog också pojken med knytnävarna i ansiktet samtidigt som han skrek: “Gapa, svennejävel, annars dödar jag dig.” Enligt de anhöriga har pojken fått ett trauma för livet. Han vågar inte längre röra sig ensam ute bland människor eftersom han är övertygad om att Mohammeds vänner kommer att ge sig på honom. Domen blev sju års fängelse för grov våldtäkt och övergrepp i rättssak. Men eftersom Mohammed beviljades svenskt medborgarskap 2013 kan han inte utvisas till Somalia, där han också är medborgare. Av naturliga skäl har fallet väckt starka reaktioner. Många opinionsbildare på högerkanten menar att ett svenskt medborgarskap ska kunna återkallas i den här typen av extrema fall och att utvisning därefter bör vara möjlig. Den uppfattningen delas sannolikt av en stor del av svenska folket. Samtidigt är det märkligt tyst från den politiska vänstern. Samma personer som i vanliga fall kräver hårdare tag mot sexualbrott verkar plötsligt ha tappat rösten. Rimligen borde de vara de första att kräva att människor som begår den här typen av brott aldrig mer ska få stanna i Sverige. Eller är problemet ett annat? Är det fortfarande skuggan från 2015 som vilar över debatten? Finns rädslan fortfarande kvar för att bli kallad rasist om gärningsmannen råkar ha utomeuropeisk bakgrund? Låt oss göra ett tankeexperiment. Hade Mohammed i stället hetat Kalle Svensson, varit etnisk svensk och ropat “din blatte” under våldtäkten, tror någon på allvar att tystnaden då hade varit densamma? Då hade Instagram och TikTok fyllts av filmklipp, stories och svarta profilbilder. Kändisar hade tävlat om att skriva de argaste inläggen. Partiledare hos vänstern hade kallat till presskonferenser. Kulturredaktionerna hade publicerat krönikor på löpande band. Demonstrationståg hade organiserats innan bläcket hunnit torka på domen. Men nu? Nästan ingenting. Den selektiva indignationen är så förutsägbar att den nästan blivit en egen naturlag. Upprördheten verkar inte längre avgöras av brottets brutalitet, utan av vem som begår det. För mig är det obegripligt att vi fortfarande befinner oss här. Mer än ett decennium har gått sedan migrationskrisen och masspsykosen 2015, men fortfarande verkar vissa ha svårare att fördöma en våldtäktsman än att riskera att säga något som kan uppfattas som politiskt obekvämt. Att vilja utvisa en person som begått ett så här grovt brott handlar inte om rasism. Det handlar om rättvisa, om brottsoffret och om vilket samhälle vi vill leva i. Ändå finns det uppenbarligen fortfarande partier och opinionsbildare som anser att Mohammed, trots vad han gjort, har en självklar rätt att bo kvar i Sverige. Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång du står vid valurnan. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Varför tiger vänstern om Mohamed? DESCRIPTION: Nej, det är inte rasism att vilja utvisa våldtäktsmannen Mohamed. CONTENT: Bishar Mohamed dömdes för grov våldtäkt mot en 15-årig pojke. Få har väl missat fallet med 24-årige Mohamed som dömts till sju års fängelse för den brutala våldtäkten på en 15-årig pojke i Borlänge. Övergreppet skedde i en epatraktor där Mohammed, under dödshot, tvingade pojken att utföra oralsex. Under våldtäkten kräktes pojken och övergreppet avslutades med att Mohamed ejakulerade i hans mun. Enligt polisutredningen nöjde sig Mohamed inte med det. Han slog också pojken med knytnävarna i ansiktet samtidigt som han skrek: “Gapa, svennejävel, annars dödar jag dig.” Enligt de anhöriga har pojken fått ett trauma för livet. Han vågar inte längre röra sig ensam ute bland människor eftersom han är övertygad om att Mohameds vänner kommer att ge sig på honom. Domen blev sju års fängelse för grov våldtäkt och övergrepp i rättssak. Men eftersom Mohamed beviljades svenskt medborgarskap 2013 kan han inte utvisas till Somalia, där han också är medborgare. Av naturliga skäl har fallet väckt starka reaktioner. Många opinionsbildare på högerkanten menar att ett svenskt medborgarskap ska kunna återkallas i den här typen av extrema fall och att utvisning därefter bör vara möjlig. Den uppfattningen delas sannolikt av en stor del av svenska folket. Samtidigt är det märkligt tyst från den politiska vänstern. Samma personer som i vanliga fall kräver hårdare tag mot sexualbrott verkar plötsligt ha tappat rösten. Rimligen borde de vara de första att kräva att människor som begår den här typen av brott aldrig mer ska få stanna i Sverige. Eller är problemet ett annat? Är det fortfarande skuggan från 2015 som vilar över debatten? Finns rädslan fortfarande kvar för att bli kallad rasist om gärningsmannen råkar ha utomeuropeisk bakgrund? Låt oss göra ett tankeexperiment. Hade Mohamed i stället hetat Kalle Svensson, varit etnisk svensk och ropat “din blatte” under våldtäkten, tror någon på allvar att tystnaden då hade varit densamma? Då hade Instagram och TikTok fyllts av filmklipp, stories och svarta profilbilder. Kändisar hade tävlat om att skriva de argaste inläggen. Partiledare hos vänstern hade kallat till presskonferenser. Kulturredaktionerna hade publicerat krönikor på löpande band. Demonstrationståg hade organiserats innan bläcket hunnit torka på domen. Men nu? Nästan ingenting. Den selektiva indignationen är så förutsägbar att den nästan blivit en egen naturlag. Upprördheten verkar inte längre avgöras av brottets brutalitet, utan av vem som begår det. För mig är det obegripligt att vi fortfarande befinner oss här. Mer än ett decennium har gått sedan migrationskrisen och masspsykosen 2015, men fortfarande verkar vissa ha svårare att fördöma en våldtäktsman än att riskera att säga något som kan uppfattas som politiskt obekvämt. Att vilja utvisa en person som begått ett så här grovt brott handlar inte om rasism. Det handlar om rättvisa, om brottsoffret och om vilket samhälle vi vill leva i. Ändå finns det uppenbarligen fortfarande partier och opinionsbildare som anser att Mohamed, trots vad han gjort, har en självklar rätt att bo kvar i Sverige. Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång du står vid valurnan. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
12837ba9cae28451d160c93e6c37e0992c3ec771
7d6d3a8ce9a3fe78bb7d2e62c0404f07a7c4cfd6
18a44ac92a29014a4e8e47a11f20dde62c01802aI Iran riskerar kvinnor livet för att ta av sig slöjan – i Sverige bygger man karriär på den.
Även om du inte vet vem Kaeli Abdi är så kan jag nästan garantera att dina barn vet det, om du har några.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!tZXk!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fcd358117-c52a-4643-bafb-f99b3036f792_483x527.pngKaeli Abdi är programledare på SVT och influencer på TikTok.
Hon är en av de största profilerna på TikTok just nu. Med en kvarts miljon följare påverkar hon svenska ungdomar varje dag. Lägg därtill all uppmärksamhet hon fått av SVT och olika reklamsamarbeten de senaste åren, så förstår man varför min dotter häromdagen visade mig ett klipp, med en halv miljon visningar, där Kaeli pratar om sin slöja och skämtar om de ”förtryckta kvinnorna i Iran”.
Jag gissar att Kaelis syfte var att provocera sådana som mig. Hon raljerade om att hon kommer ta av sig slöjan i solidaritet med förtryckta kvinnor den dag män klipper av sig snorren i solidaritet med våldtagna kvinnor.
Hör och häpna, men jag struntar faktiskt högaktningsfullt i om Kaeli Abdi bär slöja. För min del får hon rulla in sig i en matta om hon vill.
Däremot kan det vara på sin plats att förklara för hennes unga följare varför hon aldrig kommer ta av sig den.
Det handlar nämligen varken om religion eller tro. För om Kaeli hade varit en strikt troende muslim hade sannolikt en stor del av det innehåll hon själv publicerar i sociala medier varit betydligt mer problematiskt än några hårstrån som sticker fram under en hijab.
Nej, den verkliga anledningen stavas pengar.
Slöjan har blivit hennes starkaste varumärke. Den fungerar ungefär som en företagslogotyp. Den gör att hon sticker ut i mängden och den har öppnat dörrar som annars sannolikt hade varit stängda.
Det märks inte minst på SVT. Där väger, som bekant, fascinationen för identiteter ofta tyngre än innehållet. En ung svart kvinna som är muslim och dessutom bär slöja blir ett paket som är svårt att motstå för ett public service som i många år jagat symboler för mångfald. Det ena programledaruppdraget har följt på det andra, trots att tittarsiffrorna knappast gjort succé.
Eller vad sägs om programmet Kaeli dejtar, där själva idén var att muslimska influeraren Kaeli Abdi drömde om att dejta en fotbollsspelare och bli fotbollsfru för att bli rik snabbt.
Att våra skattepengar används till den typen av tv-produktioner förvånar väl knappt någon längre.
Den som ändå tar sig tid att titta inser ganska snabbt att det knappast är hennes journalistiska skärpa eller enastående programledarförmåga som gjort henne attraktiv för SVT. Det handlar om symbolvärde där Kaelis slöja väger tyngre än hennes kompetens.
Samma sak gäller reklamvärlden. Företag vill visa att de är moderna, inkluderande och toleranta. Vad passar då bättre än att låta en ung kvinna med slöja representera varumärket? För företagen blir det ett sätt att signalera godhet. För Kaeli blir det en mycket lönsam affär, i samarbeten med exempelvis Pepsi Max och Coop.
Förra året omsatte hennes bolag nästan tre miljoner kronor. Och det är svårt att tro att den utvecklingen kommer att stanna av.
Det är här kontrasten mot Iran blir absurd.
Samtidigt som Kaeli tjänar pengar på sin slöja lever miljontals kvinnor i Iran med den varje dag under hot om våld. Där är slöjan inte ett personligt varumärke eller ett sätt att sticka ut på sociala medier. Där är den ett tvång som upprätthålls med batonger, fängelser och rädsla. Kvinnor har misshandlats, frihetsberövats och till och med dödats därför att de velat ta av sig den.
I Sverige ser vi samtidigt hur samma plagg fungerar som en karriärfördel. Det som i Teheran symboliserar förtryck kan i Stockholm bli en genväg till tv-kontrakt, reklamsamarbeten och hundratusentals följare.
Det är en kontrast som säger betydligt mer om Sverige än om Iran.
Därför tror jag inte att Kaeli någonsin kommer kasta sin slöja, oavsett hur många män som klipper av sig snorren.
Hon har byggt hela sitt varumärke kring den. Tar hon av sig slöjan riskerar hon att bli en influencer bland tusentals andra. Symbolvärdet försvinner. Det som gjort henne unik blir borta över en natt.
Kaeli Abdi är en produkt av Sverige år 2026, där identitetspolitiken under många år gjort vissa symboler mer värdefulla än människorna som bär dem. I ett sådant samhälle blir slöjan inte bara ett klädesplagg. Den blir ett varumärke, en karriär och en inkomstkälla.
Så länge den öppnar dörrar till tv-program, reklamsamarbeten och kändisfester finns det ingen anledning för Kaeli Abdi att ta av sig den. Tvärtom. Hon har betydligt mer att förlora än att vinna. I ett sånt läge spelar det ingen roll för henne hur många kvinnor som könsstympas och våldtas i Iran.
Men i Sverige har vi alla fall, än så länge, något som på pappret kallas yttrandefrihet. Och så länge den finns tänker jag använda den till att förklara för mina barn den riktiga anledningen till varför personer som Kaeli Abdi gör content av sin slöja.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
