Tornevall Networks

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Celestin blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Celestin Gato kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Celestin Gato ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Celestin med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Celestin, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Celestin lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Celestin ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Celestins barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Celestin Gato kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Celestin Gato ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Celestin med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Celestin, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Celestin lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Celestin ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Celestins barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Celestin blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Celestin Gato kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Celestin Gato ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Celestin med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Celestin, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Celestin lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Celestin ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Celestins barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Celestin Gato kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Celestin Gato ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Celestin med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Celestin, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Celestin lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Celestin ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Celestins barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Celestin blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Celestin Gato kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Celestin Gato ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Celestin med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Celestin, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Celestin lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Celestin ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Celestins barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Celestin Gato kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Celestin Gato ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Celestin med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Celestin, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Celestin lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Celestin ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Celestins barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 67 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Demente Gato blev skjuten med elpistol – när han klippte buskarna

DESCRIPTION:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

CONTENT:
Gato Celestin kom till Sverige och Trelleborg som kvotflykting från Kongo för tre år sedan, tillsammans med sina två barn Jean Bosco och Joys. I passet står det att Gato är 69 år, men enligt barnen är han troligtvis betydligt äldre. Gato, som har cancer och svårt att gå, använder rullator och tar sig trots sjukdom ut ibland, bland annat till parken på andra sidan gatan.

För att slippa gå omvägar brukar han gena på en liten stig genom ett buskage. Under sommaren har buskaget växt och för att komma lättare fram med rullatorn gav sig Gato Celestin ut för att trimma växterna.

Då slog någon larm till polisen, tror familjen. En stund senare kom en patrull till platsen och sköt Gato med elpistol. När han föll till marken blev han handfängslad och bröt armen i tumultet. – Jag kunde inte förstå vad de sa till mig, berättar Gato med översättningshjälp av sina barn för TV4 Nyheterna. – Jag sa: Sorry, sorry, sorry, sorry för att be om ursäkt, för jag kunde inte förstå. Polisanmälan efter händelsen Gato, som varken kan engelska eller svenska, upplevde det som att poliserna var mycket aggressiva, berättar hans barn för TV4 Nyheterna.

Gato lider också av begynnande demens och har svårt att minnas allt som hände. Dessutom går han på blodförtunnande medicin vilket gör att skjutningen kunde ha slutat ännu värre. Fortfarande syns blodfläckarna på hans jeans. Ett av benen är såriga och svullna. 

Barnen har svårt att förstå att han skulle kunna upplevas som ett så stort hot att elpistol och handfängsel var nödvändigt. – De har skjutit honom och brutit hans hand. Det är katastrof. Varför fortsätter de att skada honom när han redan har fallit ner? Han är inte aggressiv. Han är gammal och dement, säger sonen Jean Bosco Bahati. Efter insatsen släppte poliserna av Gato ensam vid sjukhuset, utan anhöriga eller möjlighet att kommunicera. Familjen har nu polisanmält händelsen. – Jag vill veta varför poliserna gjorde så, säger dottern Joys Yandereye. Polisen: ”Sjukdomsfall” Polisen uppger för Sydsvenskan att deras insats handlade om ett sjukdomsfall. Heidi Hedberg, kommunpolis i Trelleborg, beskriver ärendet som tragiskt och säger att det handlar om en äldre person som uppträtt väldigt förvirrat. Att handfängsla en person som bedöms utgöra ett hot är också rutin, förklarar hon. – Det får man göra initialt för att säkra miljön, säger Heidi Hedberg till Sydsvenskan.

Gatos barn har ändå svårt att förstå polisens bryskhet. – Jag förstår att det var fel att han hade kniven med sig, men om man ser en gammal man med rullator så borde de kunna göra på något annat sätt, säger Jean Bosco Bahati.

TITLE:
Inget EU för Island – då jublar nej-sidan: ”Seger för förnuftet”

DESCRIPTION:
Han har jobbat inom fiskeindustrin hela sitt liv, och deltog som ung i de berömda torsk-krigen mot britterna om fiske-rättigheter i nord- Atlanten. Sigurður befarade länge att ja-sidan skulle vinna och hade rustat för en utdragen strid:

– Jag hade trott att det skulle bli en långdragen drabbning, jag var beredd att slåss i flera år men nu vann vi första ronden. Det var bra, säger veteranen Sigurður Pórðarson. 53-47 Fiskefrågan och en allmän misstro mot Bryssel räckte för att nej-sidan skulle få knappt 53 % mot ja-sidans 47 i gårdagens folkomröstning som alltså inte gällde medlemskap utan om Island skulle återuppta förhandlingarna med unionen.

Ett bakslag både för EU och regeringen här och besvikelsen är stor idag bland de aktiva EU-anhängarna. Men inom gruppen av vanliga jA-röstare kan man notera en acceptans, en tro på att Island nu kommer att klara sig bra ändå 

– Vårt land är vackert, vi har rika tillgångar fiske och jordbruk och många turister som kommer hit så för mig då spelar det ingen jätteroll att vi bli är kvar utanför EU, säger Freyr Antonsson, vd på Arctic Sea Tours. Tätt knutet till EU ändå Freyr livnär sig på att skeppa ut naturintresserade turister på val-safari i de isländska fjordarna och betonar att även om han helst hade sett vad en EU-förhandling hade kunnat ge så är Island redan genom olika avtal och samarbeten tätt knutet till EU. 

Den isländska regeringen som var den som lanserade folkomröstningen har i eftermiddag manat till enighet i landet och att båda sidors hållning ska respekteras.

CONTENT:
Han har jobbat inom fiskeindustrin hela sitt liv, och deltog som ung i de berömda torsk-krigen mot britterna om fiske-rättigheter i nord- Atlanten. Sigurður befarade länge att ja-sidan skulle vinna och hade rustat för en utdragen strid:

– Jag hade trott att det skulle bli en långdragen drabbning, jag var beredd att slåss i flera år men nu vann vi första ronden. Det var bra, säger veteranen Sigurður Pórðarson. 53-47 Fiskefrågan och en allmän misstro mot Bryssel räckte för att nej-sidan skulle få knappt 53 % mot ja-sidans 47 i gårdagens folkomröstning som alltså inte gällde medlemskap utan om Island skulle återuppta förhandlingarna med unionen.

Ett bakslag både för EU och regeringen här och besvikelsen är stor idag bland de aktiva EU-anhängarna. Men inom gruppen av vanliga jA-röstare kan man notera en acceptans, en tro på att Island nu kommer att klara sig bra ändå 

– Vårt land är vackert, vi har rika tillgångar fiske och jordbruk och många turister som kommer hit så för mig då spelar det ingen jätteroll att vi bli är kvar utanför EU, säger Freyr Antonsson, vd på Arctic Sea Tours. Tätt knutet till EU ändå Freyr livnär sig på att skeppa ut naturintresserade turister på val-safari i de isländska fjordarna och betonar att även om han helst hade sett vad en EU-förhandling hade kunnat ge så är Island redan genom olika avtal och samarbeten tätt knutet till EU. 

Den isländska regeringen som var den som lanserade folkomröstningen har i eftermiddag manat till enighet i landet och att båda sidors hållning ska respekteras.

TITLE:
Inget EU för Island – då jublar nej-sidan: ”Seger för förnuftet”

DESCRIPTION:
Han har jobbat inom fiskeindustrin hela sitt liv, och deltog som ung i de berömda torskkrigen mot britterna om fiskerättigheter i Nordatlanten. Sigurður befarade länge att ja-sidan skulle vinna och hade rustat för en utdragen strid:

– Jag hade trott att det skulle bli en långdragen drabbning, jag var beredd att slåss i flera år men nu vann vi första ronden. Det var bra, säger veteranen Sigurður Pórðarson. 53-47 Fiskefrågan och en allmän misstro mot Bryssel räckte för att nej-sidan skulle få knappt 53 % mot ja-sidans 47 i gårdagens folkomröstning som alltså inte gällde medlemskap utan om Island skulle återuppta förhandlingarna med unionen.

Ett bakslag både för EU och regeringen här och besvikelsen är stor idag bland de aktiva EU-anhängarna. Men inom gruppen av vanliga ja-röstare kan man notera en acceptans, en tro på att Island nu kommer att klara sig bra ändå. 

– Vårt land är vackert, vi har rika tillgångar, fiske och jordbruk och många turister som kommer hit så för mig spelar det ingen jätteroll att vi är kvar utanför EU, säger Freyr Antonsson, vd på Arctic Sea Tours. Tätt knutet till EU ändå Freyr livnär sig på att skeppa ut naturintresserade turister på val-safari i de isländska fjordarna och betonar att även om han helst hade sett vad en EU-förhandling hade kunnat ge så är Island redan genom olika avtal och samarbeten tätt knutet till EU. 

Den isländska regeringen som var den som lanserade folkomröstningen har i eftermiddag manat till enighet i landet och att båda sidors hållning ska respekteras.

CONTENT:
Han har jobbat inom fiskeindustrin hela sitt liv, och deltog som ung i de berömda torskkrigen mot britterna om fiskerättigheter i Nordatlanten. Sigurður befarade länge att ja-sidan skulle vinna och hade rustat för en utdragen strid:

– Jag hade trott att det skulle bli en långdragen drabbning, jag var beredd att slåss i flera år men nu vann vi första ronden. Det var bra, säger veteranen Sigurður Pórðarson. 53-47 Fiskefrågan och en allmän misstro mot Bryssel räckte för att nej-sidan skulle få knappt 53 % mot ja-sidans 47 i gårdagens folkomröstning som alltså inte gällde medlemskap utan om Island skulle återuppta förhandlingarna med unionen.

Ett bakslag både för EU och regeringen här och besvikelsen är stor idag bland de aktiva EU-anhängarna. Men inom gruppen av vanliga ja-röstare kan man notera en acceptans, en tro på att Island nu kommer att klara sig bra ändå. 

– Vårt land är vackert, vi har rika tillgångar, fiske och jordbruk och många turister som kommer hit så för mig spelar det ingen jätteroll att vi är kvar utanför EU, säger Freyr Antonsson, vd på Arctic Sea Tours. Tätt knutet till EU ändå Freyr livnär sig på att skeppa ut naturintresserade turister på val-safari i de isländska fjordarna och betonar att även om han helst hade sett vad en EU-förhandling hade kunnat ge så är Island redan genom olika avtal och samarbeten tätt knutet till EU. 

Den isländska regeringen som var den som lanserade folkomröstningen har i eftermiddag manat till enighet i landet och att båda sidors hållning ska respekteras.

TITLE:
Inget EU för Island – då jublar nej-sidan: ”Seger för förnuftet”

DESCRIPTION:
Han har jobbat inom fiskeindustrin hela sitt liv, och deltog som ung i de berömda torsk-krigen mot britterna om fiske-rättigheter i nord- Atlanten. Sigurður befarade länge att ja-sidan skulle vinna och hade rustat för en utdragen strid:

– Jag hade trott att det skulle bli en långdragen drabbning, jag var beredd att slåss i flera år men nu vann vi första ronden. Det var bra, säger veteranen Sigurður Pórðarson. 53-47 Fiskefrågan och en allmän misstro mot Bryssel räckte för att nej-sidan skulle få knappt 53 % mot ja-sidans 47 i gårdagens folkomröstning som alltså inte gällde medlemskap utan om Island skulle återuppta förhandlingarna med unionen.

Ett bakslag både för EU och regeringen här och besvikelsen är stor idag bland de aktiva EU-anhängarna. Men inom gruppen av vanliga jA-röstare kan man notera en acceptans, en tro på att Island nu kommer att klara sig bra ändå 

– Vårt land är vackert, vi har rika tillgångar fiske och jordbruk och många turister som kommer hit så för mig då spelar det ingen jätteroll att vi bli är kvar utanför EU, säger Freyr Antonsson, vd på Arctic Sea Tours. Tätt knutet till EU ändå Freyr livnär sig på att skeppa ut naturintresserade turister på val-safari i de isländska fjordarna och betonar att även om han helst hade sett vad en EU-förhandling hade kunnat ge så är Island redan genom olika avtal och samarbeten tätt knutet till EU. 

Den isländska regeringen som var den som lanserade folkomröstningen har i eftermiddag manat till enighet i landet och att båda sidors hållning ska respekteras.

CONTENT:
Han har jobbat inom fiskeindustrin hela sitt liv, och deltog som ung i de berömda torsk-krigen mot britterna om fiske-rättigheter i nord- Atlanten. Sigurður befarade länge att ja-sidan skulle vinna och hade rustat för en utdragen strid:

– Jag hade trott att det skulle bli en långdragen drabbning, jag var beredd att slåss i flera år men nu vann vi första ronden. Det var bra, säger veteranen Sigurður Pórðarson. 53-47 Fiskefrågan och en allmän misstro mot Bryssel räckte för att nej-sidan skulle få knappt 53 % mot ja-sidans 47 i gårdagens folkomröstning som alltså inte gällde medlemskap utan om Island skulle återuppta förhandlingarna med unionen.

Ett bakslag både för EU och regeringen här och besvikelsen är stor idag bland de aktiva EU-anhängarna. Men inom gruppen av vanliga jA-röstare kan man notera en acceptans, en tro på att Island nu kommer att klara sig bra ändå 

– Vårt land är vackert, vi har rika tillgångar fiske och jordbruk och många turister som kommer hit så för mig då spelar det ingen jätteroll att vi bli är kvar utanför EU, säger Freyr Antonsson, vd på Arctic Sea Tours. Tätt knutet till EU ändå Freyr livnär sig på att skeppa ut naturintresserade turister på val-safari i de isländska fjordarna och betonar att även om han helst hade sett vad en EU-förhandling hade kunnat ge så är Island redan genom olika avtal och samarbeten tätt knutet till EU. 

Den isländska regeringen som var den som lanserade folkomröstningen har i eftermiddag manat till enighet i landet och att båda sidors hållning ska respekteras.

TITLE:
Inget EU för Island – då jublar nej-sidan: ”Seger för förnuftet”

DESCRIPTION:
Han har jobbat inom fiskeindustrin hela sitt liv, och deltog som ung i de berömda torskkrigen mot britterna om fiskerättigheter i Nordatlanten. Sigurður befarade länge att ja-sidan skulle vinna och hade rustat för en utdragen strid:

– Jag hade trott att det skulle bli en långdragen drabbning, jag var beredd att slåss i flera år men nu vann vi första ronden. Det var bra, säger veteranen Sigurður Pórðarson. 53-47 Fiskefrågan och en allmän misstro mot Bryssel räckte för att nej-sidan skulle få knappt 53 % mot ja-sidans 47 i gårdagens folkomröstning som alltså inte gällde medlemskap utan om Island skulle återuppta förhandlingarna med unionen.

Ett bakslag både för EU och regeringen här och besvikelsen är stor idag bland de aktiva EU-anhängarna. Men inom gruppen av vanliga ja-röstare kan man notera en acceptans, en tro på att Island nu kommer att klara sig bra ändå. 

– Vårt land är vackert, vi har rika tillgångar, fiske och jordbruk och många turister som kommer hit så för mig spelar det ingen jätteroll att vi är kvar utanför EU, säger Freyr Antonsson, vd på Arctic Sea Tours. Tätt knutet till EU ändå Freyr livnär sig på att skeppa ut naturintresserade turister på val-safari i de isländska fjordarna och betonar att även om han helst hade sett vad en EU-förhandling hade kunnat ge så är Island redan genom olika avtal och samarbeten tätt knutet till EU. 

Den isländska regeringen som var den som lanserade folkomröstningen har i eftermiddag manat till enighet i landet och att båda sidors hållning ska respekteras.

CONTENT:
Han har jobbat inom fiskeindustrin hela sitt liv, och deltog som ung i de berömda torskkrigen mot britterna om fiskerättigheter i Nordatlanten. Sigurður befarade länge att ja-sidan skulle vinna och hade rustat för en utdragen strid:

– Jag hade trott att det skulle bli en långdragen drabbning, jag var beredd att slåss i flera år men nu vann vi första ronden. Det var bra, säger veteranen Sigurður Pórðarson. 53-47 Fiskefrågan och en allmän misstro mot Bryssel räckte för att nej-sidan skulle få knappt 53 % mot ja-sidans 47 i gårdagens folkomröstning som alltså inte gällde medlemskap utan om Island skulle återuppta förhandlingarna med unionen.

Ett bakslag både för EU och regeringen här och besvikelsen är stor idag bland de aktiva EU-anhängarna. Men inom gruppen av vanliga ja-röstare kan man notera en acceptans, en tro på att Island nu kommer att klara sig bra ändå. 

– Vårt land är vackert, vi har rika tillgångar, fiske och jordbruk och många turister som kommer hit så för mig spelar det ingen jätteroll att vi är kvar utanför EU, säger Freyr Antonsson, vd på Arctic Sea Tours. Tätt knutet till EU ändå Freyr livnär sig på att skeppa ut naturintresserade turister på val-safari i de isländska fjordarna och betonar att även om han helst hade sett vad en EU-förhandling hade kunnat ge så är Island redan genom olika avtal och samarbeten tätt knutet till EU. 

Den isländska regeringen som var den som lanserade folkomröstningen har i eftermiddag manat till enighet i landet och att båda sidors hållning ska respekteras.

TITLE:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

CONTENT:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

TITLE:
Debatten om Trump som förhandlare skymmer den viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Är Trump världens bästa eller sämsta förhandlare?

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Debatten om Trump som förhandlare skymmer den viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

CONTENT:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

TITLE:
Debatten om Trump som förhandlare skymmer den viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Är Trump världens bästa eller sämsta förhandlare?

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Debatten om Trump som förhandlare skymmer den viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

CONTENT:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

TITLE:
Debatten om Trump som förhandlare skymmer den viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Debatten om Trump som skymmer viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Är Trump världens bästa eller sämsta förhandlare?

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

TITLE:
Debatten om Trump som förhandlare skymmer den viktigaste frågan

DESCRIPTION:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”

CONTENT:
Bakgrunden som affärsman har alltid varit en av Trumps främsta tillgångar. Boken ”Art of the deal” och realitylångköraren ”The apprentice” skapade bilden av en världsmästare i förhandlingsteknik. Förra året visade en undersökning att 47 procent av amerikanerna hade förtroende för hans förmåga att förhandla fram gynnsamma handelsavtal. ”Madman theory” Anhängarna brukar lyfta fram att Trump: Är ett skolexempel på ”Madman theory”, att han medvetet framställer sig som oförutsägbar för att få ett övertag. Spelar tredimensionellt schack och ligger flera steg före på ett sätt som få andra förstår. Använder tullar och militära hot som hävstång för att flytta fram USA:s positioner. Återkommande exempel är att Trump fick Nato-länder att lägga mer pengar på försvaret och Mexiko att agera hårdare vid gränsen. Kritikerna brukar hävda att Trump: Felaktigt tror att hot alltid fungerar, trots att motparterna har lärt sig att han ofta backar. Alltid söker en snabb deal som blundar för grundproblemet. Missbedömer värdet av oförutsägbarheten, eftersom bieffekten är att allierade och viktiga marknader tappar förtroendet. Favoritexemplen är att kriget i Ukraina fortfarande pågår och att Iran inte har vikt ner sig. Coach Donald Trump Trump förhandlar fortfarande som när han var fastighetsmagnat. Redan på första sidan i ”Art of the deal” från 1987 framgår att det är ”deals” som ger de stora kickarna. Han skriver också att vägen dit ofta går genom att skapa intresse i medierna och attackera kritiker. Metoden fungerar lika bra för att skapa uppmärksamhet i dag, eftersom amerikanska medier bevakar politik som sport. Varför kickades Pam Bondi? Hur kunde JD Vance missa öppet mål? Hade coach Trump rätt taktik? Om journalisterna tänker stanna i sportarenan borde de i alla fall skaffa glasögon mot närsynthet. Att coachen vinner en PR-seger efter 100 meter (och får hejarop från den egna klacken) spelar mindre roll än vad hans taktik betyder för laget över hela maratonloppet. Donald Trump kan vara världens bästa eller sämsta förhandlare. Den viktigare frågan är konsekvenserna. I ”Art of the deal” medger Trump att han nog saknar ett bra svar på frågan om vad alla hans ”deals” i fastighetsbranschen egentligen har lett till. ”Förutom att jag hade väldigt kul när jag gjorde dem.”