6aa62c9f834999e2e2478ca1a43e411c7ff787b2Pelusa, en av jordens mest humanistiska och vardagskämpande människor har dött. Alldeles för tidigt. Än ville Pelusa dela med sig av sin värme och sin visshet om att man måste leva sitt liv på ett solidariskt och kollektivt vis. Och än ville vi vara i hans närhet och låta oss inspireras. Pelusa arbetade på fritidsgården […]
Pelusa, en av jordens mest humanistiska och vardagskämpande människor har dött. Alldeles för tidigt. Än ville Pelusa dela med sig av sin värme och sin visshet om att man måste leva sitt liv på ett solidariskt och kollektivt vis. Och än ville vi vara i hans närhet och låta oss inspireras.
Pelusa arbetade på fritidsgården Mixgården i Hammarkullen, Göteborg. Ungdomar, de som var ungdomar förut och många, många andra, vet vad Pelusa betytt för både fritidsgården, för samhället och för Palestinasolidariteten.
När vi visar respekt för människovärdet, när vi uppför oss väl mot varandra, då har alla en plats och vi kan jobba för något bra ihop. Så är andan Pelusa varit med om att arbeta fram på Mixgården.
Det är väsensskilt från vad SD-reklamen för fram i sitt valbudskap, utskickat i massor till göteborgarna. Där ondgör sig och raljerar de över att sossarna, som hör till de styrande i Göteborg för tillfället, vill ”bryta segregationen”. Men när det ska byggas hyresrätter i höghus i gamla villa-områden menar SD att det leder till att (hedervärda?) människor måste flytta. Det handlar då om tvångsförflyttning.
Och inte kan deras (hedervärda?) barn gå kvar i skolor om de inte kan få ha sina skolor ifred från skolkamrater de inte vill ha där. Tvångsförflyttning då med.
Rasism, främlingsfientlighet och högerpolitik är inte vackert. Det blir inte heller vackrare av att smörjas in i snärjande ord om tryggheten som vi alla vill leva i.
Det finns många som arbetar med barn och unga, i sitt jobb eller på ideell basis som idrottstränare eller ungdomsledare med ett ärligt och hängivet engagemang. Men de motarbetas så ofta av samhällets styrande. Budgeten sätts inte efter de mångas behov. Det stöd och erkännande de som ger så mycket av sitt engagemang skulle behöva, är det få som fått uppleva. Vanligare är att mötas av nedskärningar, nedläggningar av väl fungerande verksamheter, hot om nedläggningar, ständiga omorganisationer, indragna träningstider på planerna, höjda lokalhyror för föreningarna och mer som försvårar i stället för att stötta det viktiga arbetet.
Det finns en djup och solidarisk mening i att säga att behoven måste styra budgeten, att det är välfärd inte vapen som behövs, att vi måste sätta människovärdet före marknadsvärdet och som det heter på ”Hammarkulliska”, myntat i protesterna där mot nedskärningarna på 1980- och 1990-talen: Det finns pengar fast i fel fickor.
Pelusa ville aldrig framhäva sig själv, hur stor vi andra än menade att han var. Och, jo, det finns många Pelusa i landet. Gott det. För de goda krafterna måste växa i mod och protest mot högerpolitiken och den ökande repressionen.
Men det är vår Pelusa jag haft lyckan att lära känna. I varje kram du Pelusa så frikostigt gett till så många, har vi känt värme och solidaritet och att vi är en del av en helhet.
Den folkkäre skådespelaren Sven Wollter beskrev sitt liv med att ”ett liv i kamp är ett gott liv”. Det är samma sak. Det är att förstå vad solidaritet är. Vi har inget annat än vår solidaritet. Låt oss vara rädda om den.
Marit Kalleson
Pensionerad förskollärare
ORD FRÅN REDAKTIONEN:
Stämningen var dämpad och sorgsen, men som alltid varm och välkomnande, på Mixgården i Hammarkullen. En central gestalt på fritidsgården, mentor, brobyggare och eldsjäl hade gått bort. Den av alla älskade Norberto Cornaglia, mer känd som Pelusa. Många hade kommit för att hedra honom, umgås och dela sorgen.
Pelusa var en Mixgårdslegendar som genom åren lärt ett oräkneligt antal unga vad det innebär att vara en solidarisk människa. Han var sinnebilden av en samhällsengagerad människa, som hade öga både för det stora och det lilla.
Pelusa var en god vän av vår tidning sedan årtionden tillbaka. Vi lämnade blommor och tände ett ljus på minnesbordet tillägnat honom. Det var ett ljus av många.
Vila i frid. Eller Hasta Siempre, som han kanske hade föredragit.
Proletärens redaktion
7932d20ca6770f2249f84122546303b159dea48aPelusa, en av jordens mest humanistiska och vardagskämpande människor har dött. Alldeles för tidigt. Än ville Pelusa dela med sig av sin värme och sin visshet om att man måste leva sitt liv på ett solidariskt och kollektivt vis. Och än ville vi vara i hans närhet och låta oss inspireras. Pelusa arbetade på fritidsgården […]
Pelusa, en av jordens mest humanistiska och vardagskämpande människor har dött. Alldeles för tidigt. Än ville Pelusa dela med sig av sin värme och sin visshet om att man måste leva sitt liv på ett solidariskt och kollektivt vis. Och än ville vi vara i hans närhet och låta oss inspireras.
Pelusa arbetade på fritidsgården Mixgården i Hammarkullen, Göteborg. Ungdomar, de som var ungdomar förut och många, många andra, vet vad Pelusa betytt för både fritidsgården, för samhället och för Palestinasolidariteten.
När vi visar respekt för människovärdet, när vi uppför oss väl mot varandra, då har alla en plats och vi kan jobba för något bra ihop. Så är andan Pelusa varit med om att arbeta fram på Mixgården.
Det är väsensskilt från vad SD-reklamen för fram i sitt valbudskap, utskickat i massor till göteborgarna. Där ondgör sig och raljerar de över att sossarna, som hör till de styrande i Göteborg för tillfället, vill ”bryta segregationen”. Men när det ska byggas hyresrätter i höghus i gamla villa-områden menar SD att det leder till att (hedervärda?) människor måste flytta. Det handlar då om tvångsförflyttning.
Och inte kan deras (hedervärda?) barn gå kvar i skolor om de inte kan få ha sina skolor ifred från skolkamrater de inte vill ha där. Tvångsförflyttning då med.
Rasism, främlingsfientlighet och högerpolitik är inte vackert. Det blir inte heller vackrare av att smörjas in i snärjande ord om tryggheten som vi alla vill leva i.
Det finns många som arbetar med barn och unga, i sitt jobb eller på ideell basis som idrottstränare eller ungdomsledare med ett ärligt och hängivet engagemang. Men de motarbetas så ofta av samhällets styrande. Budgeten sätts inte efter de mångas behov. Det stöd och erkännande de som ger så mycket av sitt engagemang skulle behöva, är det få som fått uppleva. Vanligare är att mötas av nedskärningar, nedläggningar av väl fungerande verksamheter, hot om nedläggningar, ständiga omorganisationer, indragna träningstider på planerna, höjda lokalhyror för föreningarna och mer som försvårar i stället för att stötta det viktiga arbetet.
Det finns en djup och solidarisk mening i att säga att behoven måste styra budgeten, att det är välfärd inte vapen som behövs, att vi måste sätta människovärdet före marknadsvärdet och som det heter på ”Hammarkulliska”, myntat i protesterna där mot nedskärningarna på 1980- och 1990-talen: Det finns pengar fast i fel fickor.
Pelusa ville aldrig framhäva sig själv, hur stor vi andra än menade att han var. Och, jo, det finns många Pelusa i landet. Gott det. För de goda krafterna måste växa i mod och protest mot högerpolitiken och den ökande repressionen.
Men det är vår Pelusa jag haft lyckan att lära känna. I varje kram du Pelusa så frikostigt gett till så många, har vi känt värme och solidaritet och att vi är en del av en helhet.
Den folkkäre skådespelaren Sven Wollter beskrev sitt liv med att ”ett liv i kamp är ett gott liv”. Det är samma sak. Det är att förstå vad solidaritet är. Vi har inget annat än vår solidaritet. Låt oss vara rädda om den.
Marit Kalleson
Pensionerad förskollärare
ORD FRÅN REDAKTIONEN:
Stämningen var dämpad och sorgsen, men som alltid varm och välkomnande, på Mixgården i Hammarkullen. En central gestalt på fritidsgården, mentor, brobyggare och eldsjäl hade gått bort. Den av alla älskade Norberto Cornaglia, mer känd som Pelusa. Många hade kommit för att hedra honom, umgås och dela sorgen.
Pelusa var en Mixgårdslegendar som genom åren lärt ett oräkneligt antal unga vad det innebär att vara en solidarisk människa. Han var sinnebilden av en samhällsengagerad människa, som hade öga både för det stora och det lilla.
Pelusa var en god vän av vår tidning sedan årtionden tillbaka. Vi lämnade blommor och tände ett ljus på minnesbordet tillägnat honom. Det var ett ljus av många.
Vila i frid. Eller Hasta Siempre, som han kanske hade föredragit.
Proletärens redaktion
d3c830af394802516950b72c59539714a996294dBiografiskt lexikon för Finland (BLF) presenterar Elvi Sinervo så här: ”Elvi Sinervo var vänsterlitteraturens mest kända och erkända författare i efterkrigstidens Finland. Hon var en mångsidig skribent, som dock offrade en del av sin talang och sina krafter åt den kommunistiska världsåskådningen och partiet. Den skarpa politiseringen gjorde henne till en ’andlig mormor’ för de […]
Biografiskt lexikon för Finland (BLF) presenterar Elvi Sinervo så här:
”Elvi Sinervo var vänsterlitteraturens mest kända och erkända författare i efterkrigstidens Finland. Hon var en mångsidig skribent, som dock offrade en del av sin talang och sina krafter åt den kommunistiska världsåskådningen och partiet. Den skarpa politiseringen gjorde henne till en ’andlig mormor’ för de kommunistiska studenterna och konstnärerna på 1970-talet. Hon kallades ’diktarmoran’, och hennes dikter sjöngs och reciterades med hög röst och höjd, knuten näve; hos henne sökte man politisk upplysning och vägledning.”
Raljant och slarvigt, men inte utan en god träffbild. Elvi Sinervo offrade nästan fyra år av sitt liv i fängelse för det hon trodde på, och långt efter sin aktiva författargärning blev hon en del av den finländska ”vänstervågen”: Kaj Chydenius (1939-24), som 1969 grundade den politiskt progressiva KOM-teatern (som 1971 blev finskspråkig som KOM-teatteri), satte musik till flera av Elvi Sinervos dikter. Många skrivna under hennes år i fängelse under fortsättningskriget då Finland och Nazityskland marscherade tillsammans mot Sovjetunionen.
Den 28 augusti är det 40 år sedan Elvi Sinervo avled i Helsingfors. Det efter en rik produktion, där tyvärr mycket litet är översatt till svenska.
Elvi Sinervo beskrev i en intervju för 50 år sedan sig själv som en “professionell revolutionär”. Född den 4 maj 1912 i en en fattig familj i arbetarstadsdelen Sörnäs i Helsingfors, var Elvi det sjätte barnet i en skara på tio till plåtslagaren Edvard som stred på den röda sidan i klasskriget, och hans hustru Alma.
Familjen saknade materiellt överflöd men inte viljan att läsa, lära och att arbeta politiskt. Både Edvard och Alma Sinervo var aktiva i den då hårt ansatta politiska- och fackföreningsrörelsen. Edvard dog 1926 på fattighuset i den lilla staden Laihela i Österbotten dit familjen tvingats flytta efter klasskriget, och Alma Sinervo flyttade tillbaka till Helsingfors med barnen. Där tog Elvi Sinervo studenten våren 1931.
Redan 1930 hade Elvi och hennes syster Aira anslutit sig till det Socialdemokratiska ungdomsförbundet i Helsingfors, och hon inledde ett förhållande med förbundets ordförande, den unge läkarstudenten Mauri Ryömä. De gifte sig 1933.
I april 1935 uteslöts Ryömä och Elvi Sinervo från det Socialdemokratiska ungdomsförbundet. De valde en mer radikal politik i det av kommunister och vänstersocialister ledda Helsingfors arbetarförenings kamratförbund. Elvi Sinervo ledde studier och spelade teater i Työväen näyttämö (Arbetarscenen).
Då hade hon också börjat komma igång med författarskapet. 1933 publicerade hon sitt första litterära verk, novellen Lapsi katselee (Barnet ser), i tidskriften Tulenkantajat (Eldbärarna) utgiven av en radikal författargrupp med samma namn. Novellen fick goda recensioner, och 24 år gammal kom Elvi 1936 med i den antifascistiska konstnärsgruppen Kiila (Kilen). Här fanns bland andra också författaren Elmer Diktonius.
1937 gav Elvi Sinervo ut Kuno Söörnäisistä (En dikt från Sörnäs) och 1939 kom Palavankylän seppä (Smeden i Palava by), på svenska 1945. Medan den förra väckte relativt stor och positiv uppmärksamhet försvann den senare i krigets krutrök: det dröjde till återutgivningen på 1960-talet innan Smeden i Palava By blev allmän egendom. Boken handlar om Hermanni Rintaluoma och hans familj som återvänder till landet efter klasskriget; en ny tid som Hermanni inte riktigt kan förstå.
Sommaren 1940, när de finska fascisterna under marskalk Mannerheim började samarbeta allt närmare med nazisterna och Hitlertyskland, axlade Elvi Sinervo och Mauri Ryömä posterna som ledare för Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen.
Paret greps och i juli 1941 dömdes de till fängelse för landsförräderi. Elvi Sinervo skulle avtjäna fyra år i Centralfängelset i Tavastehus. Mauri Ryömä dömdes till sju års tukthus.
En av Elvi Sinervos medfångar var kommunisten Hertta Kuusinen (1904-1974), dotter till Otto Ville Kuusinen (1881-1964), en av ledarna för de röda i det finska klasskriget 1918. Hertta Kuusinen ordnade hemliga studiecirklar i fängelset, och Elvi som gått in genom fängelseportarna som en vankelmodig men dock socialdemokrat, var en övertygad kommunist, välskolad och klar i sin övertygelse, när hon kom ut 1944.
Om tiden i fängelset berättade Elvi Sinervo i boken Toveri, älä petä (Kamrat svik inte), utgiven 1947 och på svenska samma år. En kort, inte ens 100 sidor, men stark roman om livet i fängelset, om hennes medfånge Marja och om vikten att hålla ihop och tillhöra en gemenskap.
I ett förord, Cellkamratens inledningsord, skriver Elvi Sinervo om Marja att ”[vi] visste inte så mycket om varandra. Redan vid den tiden då hon kom till vår avdelning visste jag dock att hon var en av dem som visat sig svaga under förhören och som enligt de oskrivna lagar som gäller för politiska fångar, uteslutits ur kamratkretsen, antingen för alltid eller för en viss tid […] Marja hade uthärdat det utan att falla av, och visat att hon ville vara en av oss. Hon hade fått återinträde i kamratkretsen redan innan hon flyttades från tvångsklassavdelningen till vår avdelning”.
Elvi Sinervo berättar i Marjas berättelse om en kvinna med ett ansikte ”präglat av tvångsklassens livlöshet, som hos alla som i månader bara stirrar inåt” som efter en tid förvandlas till en av de ”kamrater som studerade ivrigast, en av dem som plötsligt började utvecklas snabbt […] och vilkas intellektuella intressen girigt sträckte sig åt alla håll”.
Kamrat svik inte är ett mästerverk. I Sverige gick den först som följetong i den kommunistiska veckotidningen Folkviljan som SKP började ge ut under transportförbundet mot partiets tidningar under världskriget. När boken återutgavs av förlaget Ordfront 1977 var det med en helt relevant baksidestext:
”Kamrat svik inte är en liten klassiker i den finska arbetarlitteraturen. Det är en politisk roman där handlingen tilldrar sig under fortsättningskriget – Finlands krig mot Sovjetunionen på Nazi-Tysklands sida. Samtidigt är det en av de finaste kvinnoskildringarna som skrivits i Norden.”
Författaren Carsten Palmær träffade Elvi Sinervo 1974, och i ett efterord i Ordfronts utgåva av Kamrat svik inte, återger han en intervju med henne:
– Folk tror ofta att det är jag som är Marja. Det stämmer inte, men allt som händer i boken är sant. Jag var mycket nyfiken under fängelsetiden, tänkte ’samla, samla’. Vi talade hela tiden, i cellerna, i arbetssalarna, på rastgården. Man lärde sig tala utan att läpparna rörde sig.
Kamrat svik inte väckte stor uppmärksamhet när den kom ut. Elvi Sinervos roman bröt mot det borgerliga och socialdemokratiska litterära etablissemangets syn på hur arbetare skulle skildras. Och också mot hur vissa kommunister ansåg att arbetare skulle skildras.
– Redan före kriget hade jag velat skriva om kommunisterna. De socialdemokratiska författare som skildrat arbetarmiljön förstod dem inte. De framställde dem alltid som bittra, lungsjuka figurer och det stämde inte med dem jag träffat. De var människor som gjorde och gav allt och var villiga att betala med sina liv och sin frihet. Visst kunde vi vara lite träiga ibland; vi kommunister är nu en gång ganska skitviktiga. ’Du måste skriva om hjältar’, sa de. ’När jag träffar några hjältar ska jag skriva om dem’, sa jag. Och så gick just de jag talat med och blev hjältar under kriget.
I fängelset skrev Elvi Sinervo också diktsamlingen Pilvet (Molnen). Dikterna skrevs i smyg, på toalettpapper, och gavs ut i bokform 1944.
– Man fick inte skriva om fängelset och inte om politik. Men en av fångvakterskorna hjälpte mig hela tiden, gav mig extra mycket toalettpapper och en pennstump som jag gömde i kjolfållen.
1946 kom boken Viljami Vaihdokas (William Bortbyting, berättelsen om en gosse som ville bli lik Danko), på svenska 1947. Nio år senare, 1956, kom diktsamlingen Neidonkaivo (Jungfrukällan). Det blev Elvi Sinervos sista verk.
1958 blev Elvi Sinervo ensam när hennes make Mauri Ryömä dog i en bilolycka; han blev bara 47 år. När Ryömä dog var han riksdagsman för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) och chefredaktör för kommunistiska partiets tidning Työkansan Sanomat (Arbetarfolkets tidning).
Elvi fortsatte som översättare, och i den långa rad av författare som fått sina verk översatta till finska märks bland andra John Reed, Bertolt Brecht , Anton Makarenko, Arthur Miller, Per Wästberg, Anna Seghers, Martin Andersen Nexö , Ivar Lo-Johansson, Franz Kafka och Sara Lidman, vars bok Gruva (Kaivos) gavs ut på finska 1970.
Elvi Sinervo avled i lungcancer den 28 augusti 1986. Hon fick uppleva hur hennes verk fick en ny läsekrets, hur hennes dikter tonsattes och hennes pjäser, till exempel Maailma on vasta nuori (Jorden är ännu ung) från 1952, spelades på både professionella och amatörscener runt om i Finland under 1970-talet.
1eca1dbbe0d1152383b485333e0b7e9422e0d4c2Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Giedre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon.
Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Giedre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon.
58cc5084e1d29787dbfeabc82b757cf21bc80bd71eca1dbbe0d1152383b485333e0b7e9422e0d4c2TITLE: Hon hjälper villaägare kringgå strandskyddet – varnar för Tidöförslaget DESCRIPTION: Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Gidre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon. CONTENT: Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Gidre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon.
TITLE: Hon hjälper villaägare kringgå strandskyddet – varnar för Tidöförslaget DESCRIPTION: Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Giedre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon. CONTENT: Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Giedre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon.
58cc5084e1d29787dbfeabc82b757cf21bc80bd7Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Gidre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon.
Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Gidre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon.
58cc5084e1d29787dbfeabc82b757cf21bc80bd71eca1dbbe0d1152383b485333e0b7e9422e0d4c2TITLE: Hon hjälper villaägare kringgå strandskyddet – varnar för Tidöförslaget DESCRIPTION: Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Gidre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon. CONTENT: Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Gidre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon.
TITLE: Hon hjälper villaägare kringgå strandskyddet – varnar för Tidöförslaget DESCRIPTION: Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Giedre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon. CONTENT: Med över 900 framgångsrika ärenden i ryggen titulerar sig Giedre Jirvell som ”Sveriges mest erfarna strandskyddsjurist”. Hennes uppdrag? Att hjälpa klienter få dispens från strandskyddet. Ändå förfasas hon över Tidöregeringens nya reformförslag. – Det unika vi har i Sverige kommer att försvinna, säger hon.
502e79d8436ba877043b1577bea1bba5d15545e9Den fria gruppen Rostvit vill ge publiken den politiska skärpa som de tycker saknas på nationalscenerna. Det gör det nu med en erotisk skandalpjäs – från medeltiden.
– Tyvärr är alla gravar redan fulla. Jag har rast just nu. Jag kan gräva en ny snart. Men jag måste vila lite.
Den ende mannen på scenen är dödgrävare och har ingen större lust att begrava någon som fortfarande lever. Runt honom står en grupp unga kvinnor. Scenen upplöses i en drömsk dans och snart vet varken de eller publiken riktigt vad som är lek och vad som är allvar.
Det är repetition av Decamerone, en adaption av Giovanni Boccaccios märkliga 1300-talsverk om en grupp unga aristokrater som flyr undan pesten i Florens. Verket har fascinerat läsare i århundraden, dels som en ögonblicksbild av en fruktansvärd pandemi, dels genom sitt oväntade grepp. I stället för att skildra tragedin drar sig ungdomarna tillbaka till en villa på landet och berättar historier för varandra – flera av dem ganska sexuella.
Med sex personer på scenen samtidigt är det mycket som ska klaffa. I bakgrunden följer levande pianomusik dramatiken. Premiären på Teater Tribunalen närmar sig.
Bakom uppsättningen står scenkollektivet Rostvit: Elin Smedman, Dina Lagerman, Kema Rausner och Nina-Jane Jacobson. Lagerman regisserar, men alla fyra står som producenter. Att de är fyra kvinnor är ingen slump.
Alla utom Elin följer med in i köket, där vi sätter oss efter repetitionen. Gruppens tidigare föreställningar har mötts av lovord som ”seriöst och sexigt”.
Varför valde ni att göra teater av en 700 år gammal text?
– Jag hörde den i P3 Klassikern och tyckte att det var ett roligt grepp med en massa aviga ungdomar som åker ut på landsbygden och bara berättar historier för varandra. Det är lekfullt när de byter karaktär mitt i, beroende på historia, säger Dina.
På Boccaccios tid var digerdöden en pågående katastrof. Omkring hälften av Florens befolkning dog. Men tanken på ett hot utifrån, som inte bryr sig om några gränser, har fått ny aktualitet. Liksom frågan om vilka som har privilegiet att fly undan när katastrofen kommer.
– Det speglar vår samtid. De har det skoj medan människor ligger och dör. Det är krig, kris och katastrofer, medan vi sitter här i Stockholm och arbetar med en pjäs. Vi har konsten för att fly verkligheten, säger Kema.
– Det är en otrolig ignorans som vi tycker är väldigt intressant. Och samtidigt det där med att alla bara hakar på. Den med högst status, Pampinea, leder de andra.
Finns det fler paralleller till samtiden?
– Jo, också hur olika grymheter drabbar olika människor. För de flesta tyskar var Nazityskland inte så hemskt. Om man bara gjorde sina plikter, gick till jobbet, inte opponerade sig och var en god tysk så var det ganska bra. På det sättet kan man nog tänka om USA. Om man bara gör som Trump vill … Om man inte ifrågasätter framväxten av fascismen går det ju bra för vissa grupper.
Att välja ett medeltida verk är ett sätt att lättare närma sig den politiska samtiden, menar de. Rostvit har arbetat på liknande sätt tidigare. Förra året satte de upp AB OVO, baserad på Iliaden, och Shakespeares En midsommarnattsdröm. Gruppens första pjäs hade premiär för två år sedan och byggde på 1800-talsförfattaren Anne Charlotte Lefflers Skådespelerskan.
– I AB OVO gestaltade vi berättelsen ur den sköna Helenas perspektiv.
En av Rostvits drivkrafter är behovet av en teater som skiljer sig från de stora institutionerna, som Dramaten och Stadsteatern.
– Vårt formspråk är ganska drömskt eftersom vi tycker att väldigt mycket i dag är autofiktion och verklighetsbaserat. Det vi går igång på mest är stora uttryck, färg, lekfullhet och att få gå in i ett universum.
Rostvit föddes 2024. Även namnet pekar bakåt i historien, mot den medeltida tyska nunnan Hrotsvitha von Gandersheim.
– Hon räknas som den första kvinnliga dramatikern. I hennes klosterböcker har man hittat olika dialoger som man tror var avsedda att iscensättas.
Hrotsvitha blev Rostvit. Men namnet rymmer också en annan kontrast: rost och vitt.
– Lite som hora och madonna.
Gruppen är uttalat feministisk och vill skapa scenkonst av och för kvinnor.
– Gjort av kvinnor, med ett feministiskt perspektiv och en feministisk analys. Det känns som att det har kommit en backlash efter 2014 och hela metoo-rörelsen, inte minst inom teatern.
Vad vill Rostvit bidra med?
– Alla som är på institutionerna nu är 40 plus. Bara de får göra grejer. Och om man tittar på hur många kvinnliga regissörer som finns på de stora scenerna är det kanske en per spelår. Kvinnliga roller finns inte heller i samma utsträckning. Resten får man skapa själv.
https://www.flamman.se/och-anda-finns-frihetsteatern-i-jenin/
Och ändå finns Frihetsteatern i Jenin
Ann Ighe: Teatern på Västbanken ger en strimma av hopp
Men problemet ligger inte bara hos institutionerna, menar de. Kulturpolitiken spelar också en roll.
– När man är underfinansierad blir man försiktig, lutar sig mot klassikerna och vågar inte ta politiska risker. Det säljer inte.
Vad har ni emot Dramaten?
– Vi har inget emot institutionerna i sig och skulle gärna framträda där. Men vi önskar att det fanns mer fokus på feministiskt drama. Vi vill att folk ska komma till våra föreställningar och känna: Gud, jag vill vara feminist, vad coolt! Men vi är inte plakatiga, så som man kanske tror att feministisk teater är, säger Nina-Jane Jacobson.
Men Decamerone är ju en klassiker om något.
– Samtidigt skrev Boccaccio textsamlingen i realtid. Kanske tänkte han att den skulle vara inaktuell inom ett år.
Så blev det som bekant inte. Decamerone blev tvärtom så kontroversiell att den hamnade på katolska kyrkans index över förbjudna böcker, inte minst på grund av satiren över präster och munkar och de många sexuella berättelserna. En av de mest berömda handlar om en man som låtsas vara stum för att få arbete i ett nunnekloster – och snart upptäcker att nunnorna har andra planer för honom.
– Den scenen har vi med!
6747bb947aa8f9c984af8e362f1dd2822802038dSverigedemokraterna har en djup historisk skuld till judar, med tanke på partiets nynazistiska rötter och det långvariga judehat som var dess drivkraft. Under de senaste dryga två decennierna har partiet, åtminstone officiellt, förskjutit sin antisemitism mot muslimhat. Betyder det att SD inte längre hyser antisemitiska åsikter? Nej, trots att de officiellt övergett antisemitismen har partiet … Fortsätt läsa Myten om att SD skulle vara jude-/Israelvänliga →
Sverigedemokraterna har en djup historisk skuld till judar, med tanke på partiets nynazistiska rötter och det långvariga judehat som var dess drivkraft. Under de senaste dryga två decennierna har partiet, åtminstone officiellt, förskjutit sin antisemitism mot muslimhat. Betyder det att SD inte längre hyser antisemitiska åsikter? Nej, trots att de officiellt övergett antisemitismen har partiet … Fortsätt läsa Myten om att SD skulle vara jude-/Israelvänliga →
628e3e2e6c0e1885e5ef980dbd16bd9c49b30b31Norges kung Harald V har avlidit, uppger norska kungahuset. Han blev 89 år gammal.
Norges kung Harald V har avlidit, uppger norska kungahuset. Han blev 89 år gammal.
8528916c17a1de14104686e8e1bc11792fa8f602Norges kung Harald V har avlidit. Han blev 89 år gammal. ”Det är med djup sorg vi meddelar att hans majestät kung Harald har avlidit i dag”, skriver kungahuset på sin sajt. Kung Harald somnade in klockan 06.35 på fredagsmorgonen, meddelar kungahuset. Slottet i Oslo har flaggar kungaflaggan på halv stång och alla landets kyrkklockor […]
Norges kung Harald V har avlidit. Han blev 89 år gammal.
”Det är med djup sorg vi meddelar att hans majestät kung Harald har avlidit i dag”, skriver kungahuset på sin sajt.
Kung Harald somnade in klockan 06.35 på fredagsmorgonen, meddelar kungahuset.
Slottet i Oslo har flaggar kungaflaggan på halv stång och alla landets kyrkklockor kommer att ringa klockan 12.
”En hel nation sörjer och är samtidigt djupt tacksam för ett långt liv tillägnat Norge. Under mer än tre decennier som kung visade Harald V en orubblig tro på det norska folket. Han hjälpte oss att se det bästa i oss själva – och i varandra”, säger Norges statsminister Jonas Gahr Støre i ett uttalande.
Han meddelar att regeringen inom kort kommer att hålla en regeringskonferens och sedan träffa landets nye kung.
Familjen på plats
Under natten har en strid ström av människor lämnat blommor och tänt ljus i väntan på uppdateringar om kungen – och sjungit nationalsången.
– Det var en stor upplevelse. Det var svårt, det är en väldigt sorglig, eller åtminstone väldigt emotionell situation, säger dirigenten Knut till VG.
Drottning Sonja, kronprins Haakon, kronprinsessan Mette-Marit, prinsessan Märtha Louise och flera av deras familjemedlemmar har varit vid kungens sida på sjukhuset.
Turbulenta år
Den 89-årige kung Harald har de senaste veckorna behandlats för hemolytisk anemi, en form av blodbrist. Han lades in på Rikshospitalet den 17 augusti och under helgen meddelades att kungen fick antibiotika för en bakterieinfektion i blodet.
Harald V, vars valspråk är ”Allt för Norge”, har varit kung sedan 1991. Hans hälsa började vackla under 2024, då han insjuknade under en resa till Malaysia och fick en pacemaker inopererad.
De senaste åren har varit turbulenta för det norska kungahuset, då Mette-Marits lungtransplantation och kontakter med sexförbrytaren Jeffrey Epstein varit i fokus jämte våldtäktsrättegången mot Marius Borg Høiby, kronprinsessans son från ett tidigare förhållande.
73b76a9c9c60edc8cb1e9e90167387213f4a563bTvå personer åtalas för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik efter olyckan vid Tjörn i juli, enligt Åklagarmyndigheten.
Två personer åtalas för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik efter olyckan vid Tjörn i juli, enligt Åklagarmyndigheten.